Hur mår jag egentligen - den bittra sanningen....

Det var ett bra tag sedan som jag faktiskt skrev någonting om vad jag faktiskt känner inombords i denna stund och om det som snurrar runt i mina tankar, hjärta dagligen. Jag har i denna renoverings stress även försökt att hittat lite andrum till att tänka, försöka landa i mig själv och detta för att kunna greppa den situationen som vi lever i nu jag och Martin!! Mitt sociala liv har lagts på hyllan för ett flertal veckor sedan för en stun och all fokus har legat på Ella, lägenheten, jobbet och att få vardagen att gå runt emellan alla sjukdomar och måsten!! Det har varit mitt val att avstå detta, för jag har behövt tid till att fokusera och fly undan samtidigt!!!! Allt har rasat på i ett kolossalt tempo och vi har pressat oss själva varje dag in i det sista. Men i dag när jag vaknade upp på morgonen hade jag fortfarande högfeber och kände mig helt överkörd i kroppen vilket fick mig att behöva sjukanmäla mig ifrån jobbet och bara stanna hemma för att kurera mig. 



Bara den biten är ett tecken på att jag börjar inse min situation och att jag inte är övermänsklig. För normalt sätt tänker jag inte allt för ofta på vad som är bäst för mig och gör allt för sällan det jag borde göra vilket är att lyssar på kroppen!! Fast den biten egentligen är en sådan enkel sak att göra för att må bättre, att ändra på ens eget beteende!!! Jag är slutkörd som artist nu och det är bara att inse det och göra om och göra rätt i dom frågorna för att kunna börja må toppen igen.
 Men det finns bortom alla dessa sjukdomar och elände även massvis av ljusa stunder i vardagen nu som inte fanns då.


Renoveringen och all planering i Martins nya lägenhet började som sagt var för några veckor sedan med ett leende för oss båda. Då gick start skottet och snart skulle vi båda få börja leva och skapa våran egen vardag själva för fösta gången!!! Allt var så nytt när lägenhets nycklarna gavs i Martins händer och vi såg på det hela med spänning och med massor av energi för att få sätta igång med renoveringarna och få komma lite närmare självständigheten på två håll!!! När det kommer till lägenhets biten var Martin väldigt exalterad över att få börja skapa sitt eget hem, även jag såg bara möjligheter med allt som kunde göras och skapas fram under våra gemensamma små och stora projekt som vi skulle ta oss an tillsammans. Det skulle bli en svår balans gång för oss båda att ta oss an detta projekt tillsammans nu, speciellt utan att jag eller han var för drivna och uteslutande mot varandra.

Vi har lyckats med otroligt mycket efter att det startskottet gick och löst det mesta ihop på ett förvånansvärt bra och fint sätt verkligen!!! Jag och Martin har fått en mycket starkare vänskap redan nu med en del nya tjaffs har vi också haft det kan jag inte vara tyst om. Det är en känslig situation just nu och man trampar ständig varandra på tårna.. Martin försöker ändå verkligen förstå hur jag känner just nu inför allt som sker, jag honom. För som jag sagt förut detta är en ny start för "oss båda" genom att kunna reda ut och känna efter i oss själva vad vi vill med livet och med oss två!! Denna flytt är en sorts terapifas för oss, en fas som var Martins val ifrån början men som även jag har godkänt i mig själv nu under dessa månader som gått (mer eller mindre). En pause till att ladda om och kanske känna saknad efter varandra igen och hitta samma balans!!?? Både jag och Martin har många frågor i oss som behöver hitta sina egna svar.. Vi kunde helt ärligt inte ha skapat oss en bättre start på denna resa en vad vi hitintills har gjort tillsammans!! Men att det stundtals även skulle kunna bli så här svårt att lösa vardagen under samma period kunde jag dock inte tro.



Med två heltidsjobb och med en liten “juvel som Ella” runt oss har vi verkligen gjort vårat yttersta för att lösa vardagen så smidigt som möjligt så att hon inte ska komma i kläm i detta renoverings/flytt Kaos. Det har helt sanningsenligt fungerat förvånansvärt bra med Ella i dessa frågor för en så länge känner hon inte av förändringen. Martin har fixat och donat på kvällarna i den mån han har kunnat i lägenheten efter jobbet ända in på små timmarna. Jag har hjälp till med allt från målning och planering till att ha det större ansvaret på kvällarna för Ella under denna renoverings tid. Trots att det har flutit på så pass bra i denna seperations stadie med allt mår jag ändå helt för djävligt i vissa frågor!!!


Mestadels för att jag inte vet hur jag psykiskt ska klara av att inte få träffa Ella varje dag snart, jag har verkligen en sjuklig separations ångest över mig!!! Mina egna känslor och min frustration över att jag inte kommer leva med min dotter på heltid varje dag snart framöver börjar göra mig smått galen!!! Med all den press som jag medvetet sätter på mig själv just nu varje dag genom att försöka hålla humöret uppe hela tiden fast att jag mår skit, är ett beteende som får mig att spricka snart. För jag orkar snart inte längre ge sken över att jag tar allt detta som vi nu är mitt uppe i som "helt okej" längre!!! För det känner jag inte!!  Jag skräms samtidigt över att jag redan nu behöver bita ihop känslomässigt i denna känsliga frågan innan nya vardagens rutiner ens har börjat träda i kraft!! För jag är en tjej med på tok för stort kontroll behov speciellt när det kommer till punkter i mig själv!! Jag är min värsta fiende emellanåt och jag är så otroligt medveten om problemet också, men ändå tillåter jag mig aldrig att sänka garden mot mig själv..



Jag beter mig riktigt illa emot mina närmaste nu emellan åt (måste erkänna det förlåt), för att jag har så mycket agg inom mig som bara kommer ut i ren ilska nu. Den sista tiden har jag verkligen försökt ändra på mig!! Speciellt genom att nu bara flyta med i stället och mer eller mindre försöka underlätta vardagen för Martin så mycket jag bara kan. För jag vill och behöver skynda på allt som har med flytten att göra!! För jag orkar helt enkelt inte känna nåt längre eller må så här!!! Jag har i denna solskenshistoria även en sådan otrolig vrede inom mig, över att jag snart inte kommer att få vara med min dotter så mycket som jag vill att jag börjar bli ett monster!!!

Sedan i höstas har jag varit tillbaka i den vardag som fanns innan Ella kom till världen. Jag har arbetat på dagarna igen ute i butiken, vilket har varit nyttigt för mig efter mina tre år som föräldrarledig. Trots den kreativa friheten och glädjen som det har givit mig att få börja jobba på dagtid igen längtar jag verkligen tillbaka till den tiden när det bara var vi två hemma på dagarna igen. Jag är så fruktansvärt avundsjuk på att dagispersonalen får tillbringa 35 timmar i veckan med Ella (timmar som jag skulle kunna göra allt för att kunna behålla för mig själv). Den separations ångesten som efterlämnades i mig efter inskolningen gör fortfarande så fruktansvärt ont i mig!! Alla mina vänner sa: - det går över med tiden Isabella ge det bara någon vecka du vänjer dig!! Men veckorna gick och den känslan försvan inte, nu har det gått snart ett halvår men saknaden finns så starkt kvar i mig än!!!!



Martin förstår delvis min smärta som jag nu kämpar med och vi har försökt gjort upp en bra plan med varannan vecka system ifrån mitten av mars månad som bas, där emellan har vi lovat att alltid tillåta varandra att få träffa Ella ändå trots att det är inte är "våra så kallade på pappret skrivna dagar". Vi ser det inte som dina och mina dagar men ändå måste vi ha en grund att gå efter!! Oavsett vilket system som vi kommer att välja är vi båda två fullt medvetna och öppna för eventuella förändringar som kan behöva göras. För först när vi alla tre kan må bra först då har vi lyckats!! Fast det känns inte tillräckligt bra för mig trots dem orden… Allt är så nytt och jag vet inte hur den här varannan vecka världen fungerar vilket skrämmer mig. Jag är inte rädd för att vara själv utan rädd för hur jag ska klara av vardagen utan min smaragd till dotter dom dagarna jag inte har henne i min famn. För det är där ifrån dom kramarna som jag hämtar min energi och fyller upp mitt kärleks förråd ju!!!

Jag känner mig mer eller mindre helt slutkörd tack vare alla känslor och jag har nu, aldrig någonsin tidigare har jag önskat att en renovering vore “slut så snart och fort” som jag nu önskar. För jag vill trots denna rädsla samtidigt att nya vardagen ska få ta form nu!!!!! Inte om flera veckor till för det orkar jag nog inte.. Varje extra dag som går tar slut på mig och man lever i dagsläget bara i en lossas värld!!! Allt känns bara som ända stor väntan på käft smällen.. Jag behöver få komma in i mina nya rutiner för att slippa tänka varje vaken minut på allt jag känner. Hitta en styrka i mig själv igen och samtidigt få unna mig att få vara bara Isabella för en stund utan alla måsten som jag sätter upp. Det var så fruktansvärt länge sedan jag unnade mig själv att känna det där lugnet, vilket jag skulle behöva mer än någonsin just nu!!!



"Men det som man skulle behöva göra tar man inte alltid sig an." För det händer så mycket saker på det karriärmässiga planet för min del nu också. Nya bror har öppnats och fler möjligheter för mig att kunna komma steget närmare mina egna drömmars måla har givits mig under samma tuffa period som nu råder. "Allt händer samtidigt" är inte bara ett ordspråk eller nåt man bara säger, utan allt för ofta rena verklighet för min del!!!


Jag är som sagt var min kropp och själs största fiende för när det kommer till drivkraft och envishet är jag livs farlig för mig själv, då jag inte finner stopp på det jag tar mig an!!! Jag vill göra allt i den bästa mån jag kan och gärna lite till oavsett hur jag mår!! Jag ger mig oftast själv ny energi genom att överbevisa för mig själv att jag ska klara av bara detta också sen kan jag at det lungt. Det ger mig en kick att få vara kreativ, kunna påverka och lösa problem som uppstår. Att göra nåt halvdant får mig bara att må ännu sämre så den biten existerar oftast inte ens i min värld!!! Men jag har börjat öva på den biten nu.. Ordet balans har där av fått en helt ny innebörd för mig och är viktigare än någonsin för mig att finna. Men all balansering mellan jobb, känslor och vardagslivet håller nu i stället på att få hela mig på fall... 



Vilket bidrar till nästa fråga i mig, varför mår jag då som jag mår och känner mig så orkeslös när jag ändå kan se dom ljusa bitarna i det stora hela också???
Jo jag tror att för mig som är så kär “i min kärnfamiljebild” (pappa, mamma, barn) och som har den biten som absolut största drömmen i livet så känns detta nu bara som en ända stor energi krävande tomhet just nu. Till er som har orkat läsa ända hit ner förstår nog att jag är fruktansvärt bitter i dagsläget!! Kanske är den bitterheten som jag känner även ett tecken på att jag har börjat bearbeta denna seperation ordentligt nu omedvetet för att kunna läka?!

Jag försöker välja glädje och bita ihop men som jag skrev tidigare inombords skriker jag så den glädjen blir aldrig äkta!!! Det är oftast lättare för mig att låta min omgiving tro att jag mår bra när jag faktisk mår som sämst, för jag orkar inte förklara mig eller svara på alla frågor som kan ställas i fall att alla viste om sanningen. Detta har varit mitt försvars tal till mig själv en längre tid nu. Men i dagarna har jag insett att jag inte längre behöver spela teater utan behöver få visa mig svag i bland helt öppet för den biten behöver man. Det är hitintills bara två personer som verkligen har vetat om hur jag mår på riktigt!! Dom är de enda som jag har vågat släppa in på djupet. Som även har stöttat mig dagligen genom att ha ett så stort hjärta, haft tålamod att dra ur mig sanningen och med en sån stor respekt för mig tagit sig tiden att försöka förstå mig och mina känslor. Jag hade gått under utan dom och utan den möjligheten att faktiskt kunna ventilera om allt som händer inom mig!!! Tack vare detta har jag börjat se med nya ögon på vissa saker nu..

Framtiden styr jag inte över men jag styr faktiskt över nuet och det är verkligen upp till mig själv att välja vad som är viktigt just nu för mig och inte hela tiden sträva efter att försöka kontrollera framtiden. Jag vet att livet inte kommer att går under med denna nya vardagsbild som jag snart kommer vara mitt inne i och att jag även säkerligen kommer finna vissa dagar mer harmoniska en andra. Att få vara helt själv ibland kan vara nyttigt för lilla mig och som mamma med för den delen!! Men nu när jag ska skapa min nya familj bild med bara mig och Ella i den känner jag inte att jag vill strula till vardagen ännu mera genom att ta mig an ett nytt jobb och fler arbetsuppgifter utan bara få andas en stund. Så jag får nog trycka på paus knappen nu och känna efter ordentligt och låta tiden utvisa vad kommer jag orka med den närmsta tiden framöver, vad som känns bäst för mig!!!??




Men varför trycker jag då aldrig på den där paus knappen??? Det lät ju så bra i mina öron och så lätt att göra. Eller hur vad det nu jag sa till mig själv??? I denna kokande soppa har jag så klart ändå som vanligt (envis och driven som jag är) inte kunnat sållat i min prioriteringsfas överhuvudtaget!!! Utan jag har i stället jobbat på med flera sena kvällar och nätter här hemifrån datorn (efter att Ella har somnat) med diverse projekt ändå. En vanlig vardag för mig börjar innan klockan ens hunnit slagit fem på morgonen med en pw till jobbet, sedan jobbar jag 8-9 timmar och hämtar Ella där efter, busar med henne fram tills läggdags pararelt (med att jag som alla andra) betar av alla vardagsbestyr som behövs göras. Efter att smaragden har somnat börjar mitt eget kvälls pass igen genom att jag betar av projekt efter projekt å även försöker hinna med att planera renoveringarna, blogga, vara social via telefon med mina vänner och lösa visa situationer som hänt eller kommer hända på jobbet planeringsmässigt den närmsa tiden för att underlätta morgondagen så mycket jag bara kan. Detta resulterar i att jag själv somnar långt efter midnatt varje dag och sedan tvingar mig upp när klockan ringer åter igen efter bara någon timme, då för att återgå till att göra mitt bästa utav den nya dagen som nalkas. Jag vet att jag inte behöver eller måste göra allt detta men jag bara gör det ändå utan att tänka..

Ja, istället för att stannat upp och andas lite som jag har lovat mig själv att göra för en stund nu så har jag gjort helt tvärt om och ändå givit hundra procent på alla punkter som jag tagit mig an. Som pricken över i:et har jag dessutom betat av flera nya inrednings reportage här hemma, tagit mig an fler arbetsuppgifter på jobbet under dagtid och börjat träna igen. Jag har kört på i samma mönster helt enkelt som innan och toppat det hela genom att lägga i ytterligare en växel till och med. Jag har arrangerat mig i djupa vänskaps frågor som för mig personligen betyder kolossalt mycket!! Frågor som även satt mina egna känslor på spel till viss del. Det är känslor som ger mig så mycket energi samtidigt som dom skrämmer mig stundtals i detta mörker!!! Jag kan se ljusare på vissa saker nu tillskillnad från i höstas för jag har fått en helt annan förståelse och mognat mer i vissa frågor nu som: hur andra känner/kan känna, vad man kan gå igenom och kan behöver lägga sin tid på för att hitta sig själv. Samt lärt mig att sålla på vad som är vad i det man känner och hur viktig en balans är i livet.

Det finns faktiskt i all denna bitterheten som jag i dagsläget nu känner även ett relativt stabilt inre lugn i mig (tack vare mina nära och kära). Trots att det inte kanske låter så!! I alla fall på i detta stadiet, som fått mig att inse vikten av att låta saker få ta sin tid och att vara tydlig i att måla upp en klar bild utav vad man menar och vill. Detta har på ett naturligt sätt bidragit till att jag själv är mer tillfreds med dom känslorna som jag själv känner nu än innan (bortsett ifrån vårdnads biten). Då vissa saker i mitt liv helt enkelt inte är lika skrämmande för mig längre genom att jag försöker ta till vara på stunden och nuet. För nu när jag själv har accepterat att jag inte alls har bråttom fram och att det bara är tiden som kan visa vart dom där sita bitarna kan komma att landa tillslut blir allt så mycket lättare.



I stort sätt sedan i augusti - sept förra året har jag letat efter en balans som ska kännas ömsesidigt rätt och jag tror att den är funnen nu (med vissa undantag)!! Oavsett om den balansen nu håller eller inte har jag ändå lyckats vinna massor i mig själv vilket känns toppen!! Jag pratar delvis i gåtor som alltid när jag skriver ifrån hjärtat men det är svårt att förklara tydligt vad jag känner just nu och samtidigt förmedla en rättvis bild utav allt. I bland är det bara så avkopplande att bara få tömma hjärtat på allt som gror där inne utan att solla mellan raderna och bitterheten... I alla fall fungerar jag så när den andan faller in som i detta inlägg i dag, efter att ha fått skrivit av mig nu står allt bara still i huvudet på mig och vet inte vart jag ska börja nysta upp allt!!! Jag vet vad jag vill men inte hur jag ska nå dit än. Den biten får nog tiden klyschigt nog utvisa!!

Hur löser du själv dina situationer när det blir för mycket i vardagen?? Jag är mer än tacksam för alla tips ska ni veta. Puss på er alla som orkar lyssna på min bitterhet i dag... Kramar//Isabella

Trackback
RSS 2.0

sagaofswden













paxlux