Uppdatering - om sykonförsöket och blödningarna.

En riktigt lång vecka har det varit och hela förra veckan har jag små blödigt varann dag till å från och oron har inte kunnat hejdas. I måndags ringde vi därför runt till varje klinik i hela Stockholm för att försöka få en tid för kontroll. På ivf- kliniken hade dom ingen tid först i slutet utav veckan och dom tyckte även att vi skulle slappna av för det var vanligt att man småblödde. Det vanliga standard svaret får mig att bli galen!! Det svaret nöjde vi oss som sagt var inte med och fortsatte att ringa runt men alla andra mottagningar var också full bokade, men tillslut fick vi tag i en tid på gyn uppe på S:t Görans sjukhus under förmiddagen.Vi begav oss dit och fick göra en undersökning och ett ultraljud.

 

 

Vi förklarade att vi har en väldokumenterat förflutet i missfalls frågor och att vi nu var jätte oroliga för blödningen som varit. Läkaren konstaterade då att jag inte blödde någonting alls ur livmodertappen och den var fast och sluten allt såg jätte bra ut. På ultraljudet såg hon även en hinnsäck och en gulkropp som växte på bra där inne för graviditets veckans längd. Gissa om vi lös upp när vi fick se att det fanns något litet där inne i min mage. Hon såg dock även spår efter mina tidigare små blödningar i nedre delen utav livmodern men att blödningen låg långt ifrån fostret och troligtvis bara var hormonell. Det fanns inget att oroa oss för i dagsläget och allt såg så fint ut. Vi blev ombädda att boka en ny tid om två veckor för en ytterligare kontroll där man då kunde se fostret tydligare i fall att vi ville. Det är bara att ringa om ni känner er minsta orliga sa hon.

 

Vi andades ut och Martin var så glad efter det beskedet, allt blev mer verkligt för honom efter att ha sett allt på ultraljudet. Jag själv var lite mer skeptisk till det vi nyss hade fått höra och jag tragglade på hela vägen fram till bilen om att det ändå inte kändes rätt. Det kändes som att fostret var en vecka för litet än vad det skulle vara enligt mina beräkningar med ivfen. Martin kramade om mig och sa med lugn stämma, du hittar då alltid nya saker att oroa dig för!! Jag skrattade och kände mig samtidigt lite löjlig över min oro. , ja nu får jag väll ändå slappna av lite. Vi stannade till på kina restaurangen på vägen hem och satt å pratade länge om dagens positiva besked. Jag hade inte blödigt någonting alls under dagen heller så det kändes verkligen super bra!! Vi somnade tidigt den kvällen och under natten vaknade Ella flera ggr då hon hade fått feber stackaren.

 

Morgonen där efter ringde klockan vid sjutiden och Martin skulle gå i väg till jobbet om en timme. Jag smög upp försiktigt för att inte väcka Ella som behövde sova efter en tuff natt med hosta och allt. Jag var tvungen att ta mina progesteron tabletter så jag smög så tyst jag bara kunde in badrummet. När jag sedan tände lampan fick jag en chock och skrek rakt ut efter Martin!! Blodet bara forsade ner för mina ben och det fanns ingen hejd!! Det var som att vattnet hade gått vid en fullgången graviditet men med bara färskt vattnigt blod.. Jag satte mig badkaret och under en halvtimmes tid forsade bara blodet ur mig med klumpar och allt. Ella hade nu vaknat och knatade fram å tillbaka utanför badrummet orligt och frågade vad gör mamma där inne pappa?? Martin sprang fram å tillbaka mellan badrummet och hallen för att försöka underhålla henne, samtidigt titta till mig då han var livrädd för att jag skulle svimma av där inne. Martin tog med sig Ella nertill vardagsrummet och slog på barnprogrammet som precis hade börjat. När Ella var mitt inne i sagornas värld började han ringa runt till sjukhuset och till kliniken.

 

 

Där fick han bara till svars att vi skulle avvakta i några dagar. Han vart rosenrasande men hon blöder ju som bara den det här är inte normalt!! Återigen fick han höra det kan blöda mycket vid ett eventuellt missfall och annars också i en graviditet så ni får avvakta. Men ni kan få en tid på onsdag hos oss om ni fortfarande vill och behöver det, för i dag har vi ingen tid sa kliniken. Martin bokade så klart den tiden och var ändå inställt på att åka in till akutmotagningen på sjukhuset. Själv satt jag fortfarande kvar i badrummet och började nu även känna mig väldigt yr och viste vart jag skulle ta vägen. När Martin kommer upp till mig igen för att titta till mig är hela badkaret rött och blodklumpar stora som vindruvor har fallit ur mig. Mina händer är fulla av blod och jag börjar nu må riktigt illa. Martin blev nästintill likblek i ansiktet av rädsla när han fick syn på mig. Han kysste mig i pannan och tog fram handuken. Nu höjde han rösen ett tonläge och sa vi borde åka in!! Jag orkar inte resa på mig nu svarade jag men vi åker om det inet slutar blöda snart. Det var som att mina böner blev hörda för bara fem minuter där efter slutar stört blödningen, det var som att någon bara stängde av kranen!! Vad fasiken var det som hände egentligen?? Martin ville fortfarande att vi skulle åka in men jag orkar inte sitta på sjukhuset i flera timmar utan jag vill hellre sova. Helt matt kröp jag ner i sängen igen och Ella och Martin bäddade också ner sig intill mig.

 

Ella låg där emellan oss och gnydde lite svagt. Jag frågade hur det var med henne och hon kramade om sin hundis och sa efter en stund. Varför blöder du mamma?? Har bebisen ramlat ut kan man sätta in den igen så att den kan leva igen?? Jag blev helt ställd för vi har inte berättat för Ella att jag eventullt hade en bebis i magen. Hon har även tidigare frågat oss om det fanns en bebis där inne någongång för hon vill så gärna bli storatorasyster. Vi har hela tiden svarat på Ellas bebis frågor att vi får hoppas att det kanske blir en bebis framöver men man kan bar önska det. Alla kan inte få barn eller heller när man vill tyvärr! Ella har där efter inte frågat något mer fram tills nu. En fyra årig liten tös är dock så mycket smartare än vad man kan tro för hon hade lagt ihop ett och ett själv under dom här veckorna, så nu hade hon en massa frågor och tankar som ville ut. Det var nog ganska bra att jag fortfarande var lite i chock efter blödningen när jag nu låg där bredvid henne och hennes nya frågor kom en efter en (för annars hade jag börjat stört tjuta vid här laget). Jag kramade i stället nu om Ella och svarade på hennes nya frågor så gott jag kunde och Martin fyllde i mina meningar när jag fick slut på orden. Martin förklarade att det bara blir så ibland och då är det okej att vara ledsen en stund och man fråga hur mycket man vill, om man känner så!!

 

För att försöka leda in det här samtalet på ännu lite mer uppmuntrande vägar igen sa jag sedan till Ella. vet du om en sak sötnos, jag kommer snart kunna springa runt och busa med dig igen precis så som innan. För nu bestämmer inte docktorn över mamma längre. Så jag kommer inte behöver inte vila lika mycket längre och heller inte bara titta på medans du och pappa busar, nu kan jag också vara med igen. Sedan pussade jag henne i pannan och Ella log emot mig. Det tyckte hon lät som bra ide för då kunde vi leka kurragömma å jag var tvungen att räka till hundra och hon kunde gömma sig i plåtskåpet nere i hallen. Jag skrattade högt och sa men det får du ju inte säga knasfia då vet jag ju vart du ska gömma dig!! Ella skrattade nu högt hon med och stämningen var bettydligt mycket lättare nu. Sen vart det ingen större grej utav det hela och vi somnade sedan om en stund alla tre.

 

 
När vi vaknade rullade sedan dagen på ungefär så som vanligt och jag fick heller inte se något mer blod. Vi kollade på film tillsammans och mös i soffan större delen utav dagen. Jag ringde på eftermiddagen sedan upp min syster och berättade vad som hänt, om Ellas alla frågor & dagen i helhet. Hon tyckte att vi skulle åka in till sjukhuset direkt sätt er på gynakuten och skit i om ni får vänta länge. Jag kan komma över nu och busa med Ella medans ni åker. Nej sa jag bestämt!!! För dom kan inget göra ändå och jag vill inte sitta där i 8 timmar för att höra standard frasen ni får vänta och se för vi kan inget göra. Jag blöder inget nu och jag känner mig inte lika yr heller så vi åker in till kliniken i morgon. Rosanna sa att då tar jag ledigt ifrån jobbet och busar med Ella, så att ni kan åka in i lugn och ro. Det lät som en bra plan så det bestämde vi..

 

Dagen där på åkte vi upp till kliniken för att genomföra kontrollen. Jag vilel få reda på om allt var ute eller om jag behövde skrapas. Men på ultraljudet fick vi beskedet att fostret troligtvis var kvar där inne och inte hade följt med ut med måndagens blödning. Läkaren hade svårt att se om det var en fostersäck som fanns kvar där men något skymtades på skärmen, om den var intakt eller om den fylld med blod och blödning runt om kring i livmodern underlättade inte heller sökandet. Hela ultraljuds bilden var så suddig och oskarp. Dock fanns slemhinnan fortfarande kvar så något fullbordat missfall var det inte än och detta betydde även att den fanns någon form av chans kvar. Det såg lång ifrån bra ut men hon hade varit med om gravideter där blödningar inte påverkade så hon tyckte att vi skulle komma tillbaka om en vecka och göra ett nytt vul för att se om fostret växt till sig för en klarare bild eller hunnit blödigt ut innan (jag blödde inte nu och livmodertappen var sluten).

 

Vi visade då upp den tidigare ultraljudsbilden och jag sa rakt ut men det måste vara kört för annars borde man kunde se allt tydligare i dag än för två dagar sedan som på detta vul. Eller hur?? Läkaren titta på oss och på bilden och sa ja det är troligt men detta är en annan typ av bild. Då förstod jag direkt att deras maskiner inte var lika bra och kunde ge en lika tydlig bild som hos den öppna gynekolog mottagning där varit dagen innan blödningen satte igång. Vi blev återigen hänvisade att återkomma om en vecka för det finns inget vi eller dom kunde göra i dagsläget. Läkaren beklagade att hon inte kunde ge oss något svar men det är jätte svårt att se någonting så här tidigt sa hon återigen. Jag kan inte heller klassa det här som en missfall i dagsläget,. Vi gick sedan ut där ifrån som två frågetecken, det här var vi ju inte alls berädda på att få höra. När vi gick dit hade vi ju redan ställt in oss på allt var kört och ute ur kroppen. Men nu skulle vi fortsätta hoppas och ändå ställa in oss på att det kan vara kört och dessutom vänta en hel vecka till. Att vandra runt i ovishet när man redan känner i hela kroppen att det är tvär kört är inget jag godtar. Jag ville ju ha allt svart på vitt så att vi kan börja bearbeta det som sker och nöjer mig där av inte med ordet vi får se nästa vecka hur det ser ut...

 

 

När vi skulle starta bilen och bege oss hemåt chansade vi och att ringa till andra gyn för en akut tid också å för en “second opinion“. Martin lyckades tjata till sig en tid efter många om och men om vi kunde komma dit innan läkaren gick på lunch. Snabbt och gjort, för två minuter senare var vi på plats.Vi var jätte tacksamma för att hon tog sig tid för oss för i receptionen hade dom sagt nej och dom kunde absolut inte klämma in oss på en tid idag. Men när läkaren hörde av personalen att det var vi kom hon ihåg oss ifrån i måndags så hon valde att skjuta upp sin lunch för våran skull. Jag blev rörd och smickrad över att en person som vi träffat bara en gång och som bara gjorde sitt jobb just då ändå hade sådan otrolig förståelse för våran oro nu, ville stilla den så gott hon kunde.

 

Väl inne på rummet berättade vi allt om blödningen dagen innan och förklarade att jag ville få klara besked nu, se om allt blödigt ut (vi spelade dumma och berättade inte att redan varit på en kontroll uppe på kliniken.) På ultraljudet nu var allt så mycket klarare i bildväg!! Både hon och vi fick då se att fostret var kvar där inne men att hinnsäcken möjligtvis hade krympt en aning och nu även var omringad av massa blod. Vilket inte var bra alls!!! Gravidheten hade även flyttat sig en bit neråt livmoder mynningen och det var bara en tidfråga innan det skulle blöda ut. Min kropp hade redan påbörjat missfallet och höll nu på att slutföra det men de kunde ta ett par timmar eller dagar innan det hände sa läkaren. Något hjälpmedel i form av piller etc behövdes inte ta till tydligen. Jag hoppade snabbt ner ifrån stolen och kastade på mig kläderna igen för nu skulle läkaren i väg på lunch och hon var redan sen vilket fick mig att få lite ångest. Innan vi gick ut ifrån rummet lade hon handen på min axel och önskade oss bättre lycka nästa gång!! Ge inte upp!! Jag viste inte vad jag skulle säga då jag var lite borta av beskedet så jag tackade henne så gott bara för att hon tagit sig tiden och sen gick vi ut ifrån rummet.

 

Martin var helt tyst under hela vägen tillbaka till bilen och jag såg på honom att han var så besviken och inte viste vad han skulle säga. Jag tog tag i hans hand och kramade om den hårt och jag lät tystnaden få tala för sig själv. Trots att det inte var något glädjande besked att få av läkaren nu så kändes det ändå lättare efter det besöket för mig än uppe på kliniken. För nu slipper vi gå och hoppas på det omöjliga och min egen känsla om att allt var kört bekräftades!!

 

 

När vi kom hemma igen fortsatte våran eftermiddag ungefär så som vanligt. Det lagades mat och busade med Ella och hundarna. Efter att hon hade somnat satte jag och Martin oss ner i soffan och höll bara om varandra en lång stund. Vi pratade om allt i någon timme och vi bestämde sedan att han skulle stanna hemma med mig resten utav veckan. För även han behöver få tid att smälta allt som sker och jag vågade heller inte vara själv när allt väl sätter igång. Tillskillnad ifrån alla andra gånger där missfallen har blivit ett faktum var vi båda två fullständig överens redan innan vi påbörjade ivf - behandlingen att det här ska vi klara av tillsammans. Inget får komma emellan oss och vi ska absolut inte hålla inne med det vi känner speciellt inte nu utan bearbeta det här som ett team. För dom senaste gångerna har vi som sagt var bearbetat det hela på två håll för då orkade vi inte mer, men det kommer aldrig få ske nu!!!

 

Jag har själv varken gråtit eller känt mig riktigt ledsen än utan känner mig mest förvånad och lite full i fan. Lite som ja ha va det vad jag sa, jag hade ju rätt för något var ju fel!! Det är dom orden som spelas upp i mitt huvud om och om igen. Känslan av besvikelse och ilska över att det ska vara så svårt att bli taget på alvar när till kommer till blödningar & kontroller i tidig graviditet gnager i mitt hjärta. Ordet "det är normalt" har jag hört allt för ofta nu!! Eller ja ha "det låter som ett missfall ni får avvakta och se". No shit gör det!! Det här missfallet känns inte så tungt att bära på trots allt, för Martins närhet och Ellas glada skratt får mig att känna mig hel och den känslan har ett starkt övertag för tillfället. Jag känner mig lugn och lagom stark fast att jag kanske inte borde göra det. Kanske har jag blivit en aning känslokall i sådana här frågor eller så är det för att jag aldrig riktigt fattade att jag var gravid den här gången?

 

Nu är jag mest livrädd för den kommande blödnings mängden med tanke på den störtblödningen som redan varit. Jag undrar verkligen hur det kom sig att det bara forsade på det sätte? Om det kom så mycket då hur mycket ska det inte då komma ut nu framöver?? Inget i den här graviditeten har i och för sig varit igenförbart med alla tidigare graviditeter. Kanske är det ändå stor skillnad på en konstgjord befruktning och en naturlig för kroppen att smälta!? För så här har min kropp aldrig reagerat tidigare!! Jag blöder fortfarande ingen ting och det är en sjuk frustation att bara gå och vänta på att missfallet ska sätta igång. Jag vill ju bara få ut allt nu och stryka ett stort fet sträck över det här!! Troligtvis kommer nog känslorna även i kapp mig först efter att det hela satts i gång. Fram tills dess rullar vardagen på och nu nalkas det fredagsmys med mina två hjärtan!! Puss//Isabella

 

 

 


Kommentarer
Postat av: Afrouz

<3 Massa kramar <3

2013-02-22 @ 17:24:00
Postat av: Steffi

Får tårar i ögonen av texten! Fortsätt kämpa och många styrkekramar till er! <3

2013-02-22 @ 17:40:25
URL: http://justanotherdog.blogg.se/
Postat av: Malin

Jag får ont i hjärtat när jag läser dina ord! Jag är så imponerad av dig, att du ens kan skriva ber detta och tacksam för att du gör det, att du delar med dig av detta för andra ! Kram

2013-02-22 @ 17:57:56
Postat av: Helen

Att vara stark och fortsätta kämpa är ju inte det lättaste, men jag tänker på er och hoppas att det tillslut får ett lyckligt slut.

2013-02-22 @ 17:58:06
Postat av: Maria

Fina Isabella, jag känner så med er. Har följt eran resa väldigt länge och det känns som att jag känner er :) Jag älskar att du är så otroligt ärlig med oss läsare, det är beundransvärt att du orkar. Men ibland måste du få skita i att orka också, visst kommer du ihåg det?
All kärlek.
/M

2013-02-22 @ 17:59:35
URL: http://www.beneath.blogg.se
Postat av: shadaim12.wordpress.com/

Massa kramar till er <3

2013-02-22 @ 18:05:24
URL: http://shadaim12.wordpress.com
Postat av: Annika

Usch vad hemskt! Måtte turen vara med er nu så att allt går vägen nästa gång.
Många kramar!

2013-02-22 @ 18:07:48
URL: http://avantgirl.blogg.se
Postat av: Ellinor

Många varma kramar! Ta hand om varandra.

2013-02-22 @ 18:50:26
URL: http://myransmemoarer.blogspot.com
Postat av: Linda W

*kram*

2013-02-22 @ 18:55:17
URL: http://blogg.volatile.se
Postat av: Fröken Gredelin

Jag blir så ledsen när jag läser ditt inlägg, har tänkt på er och hoppats att allt ska gå vägen! Ibland är världen verkligen upp och ned på alla sätt! Jag kan ju inte säga något bra för att "trösta" bara skicka massor av varma tankar till er alla tre... Många kramar!

2013-02-22 @ 19:03:42
URL: http://frokengredelin.blogspot.se/
Postat av: stephanie

trakigt att hora :( man far hoppas pa battre lycka nasta gang.

2013-02-22 @ 19:13:03
URL: http://stephaniesbilder.blogg.se
Postat av: alexandra

Usch,blir verkligen ledsen för er skull när jag läser detta.Sänder också massa styrkekramar tille r,alexandra

2013-02-22 @ 19:21:13
URL: http://www.alexoslillavrld.blogspot.com
Postat av: Anna

Jag blir så ledsen, så ledsen :'( Många styrkekramar till er <3

2013-02-22 @ 19:25:04
URL: http://tomteboanna.blogg.se
Postat av: Caroline

Så ledsamt att läsa, du är stark som orkar dela med dig av detta! Jag läser mest din blogg pga dina fina bilder och inredningar men dessa inlägg berör mig mer och mer då jag och min sambo försöker få ett syskon till vår dotter...men vi har bara försökt i 6 månader ca. Jag önskar er lycka till och känner på mig att jag kommer att få läsa inlägg framöver med positiva besked! :)

2013-02-22 @ 19:40:23
Postat av: Hanna

Tårarna rinner och det känns ända in i själen... Fy fan i helvete så jävla orättvist.... Kan bara skicka massa styrkekramar till er! Och tack för att vi får följa med på eran resa! Hur sorgligt det än lär vara. Kramar i massor från Hanna!

2013-02-22 @ 19:44:22
Postat av: Malin F

Vad lessen jag blir för er skull! <3 skickar många styrkekramar!

2013-02-22 @ 20:03:37
URL: http://miss-malin.blogspot.com
Postat av: Meela

Har nog aldrig kommenterat innan, men är här inne med jämna mellanrum för att få lite inspiration till vårt kommande husköp. Läste din text idag och finner inga ord. Livet är orättvist. Skönt att ni är ett team som tar er igenom detta tillsammans. Styrka till er!

2013-02-22 @ 20:09:48
Postat av: Micke

Blir ledsen i ögonen när jag läser. Fortsätt kämpa och va fortsatt stark! Ta hand om er och se positivt på framtiden! Kram från mig!

2013-02-22 @ 20:20:21
Postat av: Cecilia

Blir så ledsen för er skull! Men glad att du verkar ha ett så starkt förhållande nu och en sån fin dotter! Tänker på er! Stor kram/ Cecilia

2013-02-22 @ 20:53:19
Postat av: Anna

Så himla ledsen jag blir för er skulle när jag läser vad som hänt :( Ta hand om varandra!

2013-02-22 @ 21:17:56
URL: http://spattanjansson.blogg.se
Postat av: AL

Jättetråkigt besked, hoppas att det går bättre nästa gång. Vi har också gjort IVF (många!) och blivit gravid flera gånger men också fått missfall alldeles för många gånger tyvärr. Jag vet att man kan blöda tidigt i en graviditet och det är också det man får höra, att det är "normalt" i början osv. För mig har det dock aldrig gått vägen de gånger jag har haft någon typ av blödning. Min magkänsla har också, precis som din, varit att det är kört. Hoppet har funnits där tills motsatsen har bevisats men... Till slut har dock alla dessa försök resulterat i två underbara tjejer, en fyraåring och en nio månader gammal bebis. Så ge inte upp även om det känns tungt, kämpa vidare så länge ni orkar. Önskar er all lycka framöver.

2013-02-22 @ 21:47:12
Postat av: finafrun.se

KRAM till er!

2013-02-22 @ 21:58:53
URL: http://finafrun.se
Postat av: Tina

Älskade fina vännen min! ❤ Önskar så att jag kunde krama om dig just nu! Du är stark som berättar om detta finaste! Du vet vart jag finns om du vill prata! Pussss

2013-02-22 @ 22:52:05
URL: http://familjenrosmer.blogspot.se
Postat av: Linda

Jag är så otroligt ledsen för er skull. Jag hoppas ni finner styrkan i varandra att orka gå vidare med er resa, om det är vad ni vill. Så bra att ni har varandra, har själv gått igenom ett smärtsamt missfall där min sambo drog sig undan, och det är som du säger betydligt svårare att komma vidare om man inte har någon att bearbeta det hela med. Du är så otroligt stark, jag önskar verkligen dig och familjen all lycka till!

2013-02-22 @ 23:47:10
Postat av: E

Tårarna rinner när jag läser detta inlägget! Jag är så ledsen för er skull! Tack för att du delar med dig till oss. Massor styrkekramar till er!

2013-02-23 @ 00:07:49
Postat av: Karin

Man vill säga nått klokt, tröstande, vettigt, men de finns inga ord.
Ja blir bara tom och ledsen, önskade jag kunde ta er smärta, se till att ni får ett barn. De är så orättvist ibland.
Jag önskar er all lycka och hoppas så mycke gör er skull.
Trevlig helg!!

2013-02-23 @ 00:23:44
URL: http://www.mintrollunge.wordpress.com
Postat av: Emmy

Blir så förbannad på alla "standardfraser" som de ger till blödande och sjukt oroliga kvinnor. usch och fy.

Sitter här och gråter när jag läser din historia, det är verkligen INTE rättvist på något plan.

Angående blödningen så kanske det är en god idé att komplettera med järntabletter vid sån blodförlust? Eller vad sa läkaren om det?

STOR KRAM TILL ER

2013-02-23 @ 06:57:30
Postat av: Linda

Åh, har själv varit i din situation och det är en hemsk väntan. En gång blev det blödningar och missfall i vecka 7 och en gång blev det en frisk kille som nu är fyra år trots en kraftig blödning i vecka 12. Jag håller tummarna för er! ❤

2013-02-23 @ 07:42:19
Postat av: Jenny Olsson

Usch vad ledsamt, vad stark du är som är öppen med allt!
Hoppas att ni orkar fortsätta försöka för ni verkar vara så himla fina föräldrar. Ta hand om dig nu och lycka till framöver!

2013-02-23 @ 08:21:26
URL: http://www.viddywell.blogg.se
Postat av: Rebecca

En stor kram till er <3

2013-02-23 @ 09:17:17
Postat av: sandra

hej. ja har läst din blogg i något år nu o följt er resa med ella,separationen o bebisverkstad. Vi är i samma sits med hopp om syskon. har själv varit med om två sådana störtblödningar men då har ja inte ens vetat om ja vart gravid. men de verkligen bara forsa ur mig med klumpar utan dess like. De kunde ibte säga vad de var då gravtesterna ja tog ej visade utslag heller...fördtår er frustration o ja håller tummsrna för er!! kram.

2013-02-23 @ 09:47:55
Postat av: Caroline

Vad ledsamt! Tänker på er och skickar styrkekramar!

2013-02-23 @ 10:01:02
Postat av: Jessica

Så ledsen för er skull. Fick själv missfall i tisdags efter att ha blödit i tre veckor. Gjorde fem vul innan det blev bekräftat och innan det blev jag som du hemskickad med hopp och förtvivlan. Skönt ändå att du har trösten att fortsätta försöka. Min man ville inte fortsätta graviditeten så för mig är hoppet ute. Vi har redan tre barn men sorgen blir lika stor ändå. Visst är jag jätte- tacksam att jag har dem. Jag känner på mig att det fixar sig för er, ni kommer få er efterlängtade bebis! Sluta aldrig hoppas!:) Kram

2013-02-23 @ 10:42:42
Postat av: Catarina

Är verkligen ledsen för er skull. Men ge inte upp, jag är övertygad om att ni kommer få ett litet syskon till er prinsessa!

Har själv haft ett missfall i vecka 7. Samma sak för mig: det forsade ut blodblandat vatten och klumpar. Ofattbart att det kan blöda så mycket när det bara är en liten "ärta" därinne. Jag blödde ett par veckor efter missfallet, men de första dagarna var klart värst. Jag tycker att sjukvården behöver bli bättre på att informera om hur det blir vid ett missfall så slipper man bli så skräckslagen över blodmängden. Det räcker gott och väl med sorgen över ett förlorat barn utan att dessutom behöva bli rädd.
Skickar stora kramar till er alla!

2013-02-23 @ 15:23:47
Postat av: Johanna

Jag beundrar verkligen din styrka att orka skriva allt det ni går igenom. Jag hoppas så innerligt att det ska gå bra för er i framtiden. Kram!

2013-02-23 @ 16:38:41
URL: http://johannahed.blogg.se
Postat av: Elin

Sänder massor med stora kramar till er! Gör ont i mig att läsa din berättelse! Vill ändå tack för att du delar med dig om det svåra med att få missfall, och visar att det inte är tabu och att man inte måste bära sorgen och besvikelsen för sig själv, vilket nog många gör. Ta hand om dig och din fina familj!

2013-02-23 @ 16:47:13
Postat av: Carolina

FInns inga ord som kan hjälpa i det här läget, men tänker på er! Kram!

2013-02-23 @ 21:04:38
Postat av: LINA

Åhhhhhh vännen då! Vad starkt skrivit, va ärligt och så mycket kärlek ändå. Finns väll inga bra ord att trösta med just nu men du är oerhört stark som orkar och fantastskt va kärleken kan bära bara man är ärlig och öppen i relationen och va fint att Ella förstår och får vara med på sitt sätt. Ni är fina som par, relation, föräldrar och kämpande människor. Eran berättelse berör och jag tror att många kan finna styrka i att du är så öppen. Själv får jag en annan syn på livet genom dig och eran kamp! Tänker på er! Stora kramar LINA

2013-02-23 @ 22:10:00
URL: http://mammalivetpalandet.blogspot.se/
Postat av: Frida

Fy vad orättvist & trist:) stor kram❤

2013-02-24 @ 08:34:28
URL: http://www.inredamerahemma.blogspot.com
Postat av: Evelina

Jag har tänkt på dej hela veckan och jag blev så rörd av att läsa det här inlägget. Skönt att ni stöttar varandra.

2013-02-24 @ 10:55:47
Postat av: HomeRiver

Det här är det mest berörande blogginlägg som jag har läst på riktigt, riktigt länge. Ledsen för er och lycka till med framtiden. Och glöm inte bort att njuta av det ni har också.

2013-02-24 @ 21:10:40
URL: http://www.homeriver.se
Postat av: Jenny [delarilivet]

Fy vad jobbigt för er! Jag vet precis hur det känns, det var 3 veckor sedan vi fick missfall. Jag ringde till 1177 för att jag blödde en massa när jag gick på toaletten. Jag fick till svar att det var kroppen som trodde att den skulle ha mens och att jag inte behövde kolla upp det. Så jag gick en dag till med blödningar men sen åkte vi till gynakuten och där fick vi beskedet att det var ett missfall. Det var första gången som jag var gravid. Jag hoppas verkligen att det går bättre för er nästa gång och att det inte blir för jobbigt för dig och din kropp när missfallet slutförs.
Jag skickar stora kramar till er.

2013-02-25 @ 15:52:37
Postat av: Anna

Fy tusan va orättvist!

Ja har inte följt er resa från början. Men om ja förstått det rätt så får ni missfall på missfall. Ja har de senaste hört flera tjejer som haft liknade som har fått barn tack vare blodförtunnande medicin. Läkarna rekommenderar det inte för det är inte medicinskt bevisat men de skriver ut de om man vill prova. En bekant födde sin pojk för en månad sen. Då har hon i flera år försökt behålla fostren som hela tiden ledde till missfall. Lycka till!

2013-02-26 @ 08:00:59
Postat av: AJ

Jag har haft två missfall i v 8 och det forsade blod och klumpar ur mig med. Det är tydligen helt normalt vid ett missfall. Blödde rikligt i ca 2 veckor efteråt.
Vid tredje försöket så blödde jag vid 8 olika tillfällen under graviditetens första 14 veckor. Men det blev en bebis trots allt blödande.

2013-02-26 @ 13:45:24
Postat av: Ida

Jag ville bara skriva att jag vet vad du går igenom. Har själv tre misfall bakom mig. Vecka 8, 15 och 12. Men jag har även två fina barn!
Jag fick utskrivet trombyl, har du fått det? jag tror det är tack vare den vi fick våran lillasyster.

Lycka till i försöken. Skam den som ger sig!

2013-02-26 @ 14:14:03
Postat av: KADRI

Usch stackars er. Jag vet inte vad jag ska säga fast jag vet ju att vad man än säger så kommer det inte hjälpa. Man sörjer ändå och det tar tid innan man kommer över det. Om man nånsin gör det.
Det här påminner lite av vår missfall med tvillingar många år sedan. Började blöda redan vecka 6-7. Först lite och sen storblödningar. Precis som du. Det var blod överalt o enorma mängder. Vi åkte in och fick besked att vi hade fått missfall med ena tvillinen, men andra fanns kvar så jag blev inlagd på kvinnokliniken för några dagar o fick ligga där o äta medicin. Sen fick jag gå hem men började blöda redan i hallen och så åkte vi in o ut i 3 veckor och till slut dog även andra bebisen och jag fick en infektion på köpet så det blev både akut skrapning och antibiotika. Minns alla dessa idiotsvar i början att man kan blöda lite o 40 graders feber(hade fått infektion) var helt ok efter missfall. En gång skickades vi hem från kvinnokliniken när jag blödde så mycket så jag inte ens orkade stå upp. Vissa av personalen var verkligen hemska. Det tog 3 år efter det för oss o bli gravida. Vi båbörjade ivf, men blev gravida där emellan på egen hand. Men jag mins hur misslyckad man kände sig varje månad i de 3 åren där. Varje gång jag fick mens så grät jag o trodde vi skulle aldrig få ha barn tillsammans, men så plussade vi och har gjort det hela 3 gånger efter det. Så det kan gå bra tills slut fast vägen dit var jobbig.

2013-02-26 @ 14:35:16
URL: http://livetivillavillekulla.blogg.se
Postat av: Anna - Konståkningstokig pojkbandsnörd

Massor med styrkekramar!

Jag hade en ofostrig graviditet i höstas och blödde kopiösa mängder. Nu hoppas vi dock på en ny graviditet och att det ska gå bra den här gången.

2013-02-26 @ 14:47:49
URL: http://annamopp.spotlife.se
Postat av: Hanna Karlsson

Nej så tråkigt. Kram

2013-02-26 @ 14:51:01
URL: http://hannafialotta.blogg.se/
Postat av: elin

Oj så berörd jag blev av detta.
Tack för att du delar med dig så öppet för oss att läsa.
Lycka till med kommande försök!

2013-02-26 @ 16:37:08
URL: http://mensnallamamma.blogg.se
Postat av: åsa

Känner med er. Styrkekramar!



2013-02-26 @ 17:25:47
Postat av: Anna

Åh så fint skrivet. Blir alldeles rörd till tårar!

2013-02-26 @ 17:29:48
URL: http://www.annakansjalv.blogspot.com
Postat av: Lisa

Vill bara säga att jag blir väldigt rörd av din text. Hoppas verkligen det går vägen nästa gång. Tack för att du/ni delar med er!

2013-02-26 @ 18:36:02
Postat av: Annika

Blir så berörd.Vill skicka många styrke kramar.

2013-02-26 @ 20:08:47
Postat av: Jonna

Beklagar verkligen! Har själv 5 missfall i bagaget och det är liksom ett sår som bara blir större och större för varje gång samtidigt som man på något konstigt sätt blir van. Hoppas det går vägen nästa gång!!

2013-02-28 @ 10:13:51
Postat av: Sally

Hej!

Jag har nyss hittat till din blogg genom en vän som tipsade om din pysselblogg och dina kreativa idéer. Tycker du har fantastiska idéer och du ger mig inspiration till pyssel igen:)
När jag började titta bakåt i tiden uppmärksammade jag att även ni går igen ivf. Den resa du beskriver har vi gått igenom samtidigt som ni. Känner igen så mycket av det du beskriver... glädjen, besvikelsen,väntan, bemötandet från vården...uttrycken du använder dig av känns som det är jag som skrivit. Tack för att du delar med dig av dina/era känslor. Kommer fortsätta att följa dina kreativa idéer och er fortsatta resa med ivf. Önskar er lycka till.

Hälsningar Sally

2013-03-01 @ 23:01:56
Postat av: Malin

Hej,
har läst din blogg länge utan att kommentera en enda gång (fy skäms på mig). Jag läser den mest för din underbara inredning och får massor av inspiration från dig. Jag vill även tacka dig för att du skriver så öppet om era försök att få ett syskon och jag sitter med tårar i ögonen när jag läser om er resa. Håller alla tummar jag har för att ni en dag ska lyckas.

Stora kramar Malin

2013-03-05 @ 09:38:10
URL: http://annamalinska.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0

sagaofswden













paxlux