En förstärkande tråd i det där skyddsnätet

Uppdatering om veckan som gott!!! Natten till onsdagen sov jag inte många timmar trots att jag försökte sätta sprätt på all min kvarvarande energi dagen innan, med diverse pyssel och vardagssysslor här hemma. Under hela förra helgen har jag gått med intryck stop knapp på alla negativa känslor. Jag har tidigare skrivet om det faktum att alla bearbetar vi saker och ting på olika sätt, det gäller bara att hitta det rätta sättet för en själv att påbörja det hela på. Mitt sätt är något som jag med tiden har utformat. Ett sätt som fungerar bra för mig, eftersom att jag än i dag måste fortsätta att kämpa emot mitt stora kontrollbehov. Jag fick senast i går höra av en god vän att hon "inte kunde förstå att jag orkar vara så starkt som jag är och att jag tar detta som hänt så pass bra trots allt, detta är inte likt dig!!"

 

 

För allmänheten och dom runt omkring mig som inte vet om hur jag fungerar så kan det vara lite svårt att tyda hela situationen som nu råder, kan jag tänka mig. Jag förstår att det även måste vara lite extra klurigt för er läsare att förstå vad det är som sker just nu, speciellt för er som är nyinkomna och som inte har hängt med oss genom alla åren på gott å ont. Det är kanske lite märkligt för er att jag ena dagen skriver långa noveller helt öppet och utan några som helst fasader på det som inträffat. För att i nästa sekund vara super positiv och visa upp alla hemmets nya små pyssel och aktiviteter precis så som innan!! Dock är det så verkligheten ser ut här hemma och bergochdalbanan fortsätter att rulla på!! Här hemma svänger humöret, livet och känslorna drastiskt från dag till dag och jag förväntar mig inte att alla ska kunna hänga med i dom snabba svängarna. För inte ens vi själva gör det alla gånger trots att det är vårat liv som vi lever. Dom spegelbilds reflektioner som blir utåt sätt av vårat liv lämnar jag där av fritt till beskådaren att se och tolka..

 

Min väninna har rätt i att jag inte är mig lik i den här situationen som nu råder till skillnad från förr. Jag har utvecklats enormt mycke med mig själv under det senaste året och lärt mig hur min kropp och mina känslor fungerar. Med tiden har jag accepterat hur jag själv fungerar och insett att jag är en känslomänniska ända ut i fingerspetsen på gott & ont, där det är all in eller inget som gäller. När jag är glad så lyser det verkligen om mig och jag strålar på något magiskt sätt, när jag är ledsen gråter jag så att tårarna sprutar och när jag arg, ja då hörs det långa vägar bort!! Det är den delen i mig som gör att min bergochdalbana svänger drastisk när det väl har rullat i gång och man får spänna fast säkerhetsbältet hårt för att kunna hänga med..

 

När sådana här tråkigheter upprepar sig som nu med ytterligare ett missfall ”nr 17” i mängden, så blir det inte bara en till siffra i protokollet utan även så klart en upprepning i känslor och sår. En upprepning där dåtida och nutida känslor möts i en och samma röra. Då är skrattet och gråten automatiskt alltid lika nära till hands för att avlösa varandra!! Detta är tack vare min nuvarande inställning till saker och ting samt att Martin finns vid min sida fullt ut. Jag försöker nämligen nu för tiden att välja glädjen först och främst i sådana här situationer. Vilket bettyder att jag försöker lägga mer fokus på vad som är positivt i det hela än på det negativa bagatellerna.

 

 

Det är även här som mitt eget lilla sätt att hantera detta på kommer in i bilden, det är långt ifrån optimalt men det får mig att hålla mig över ytan när det är som tuffast. Jag trycker då som sagt var på min stopknapp och stänger av alla tråkigheter för en stund och blockera dom. För om jag ska kunna orka och tillåta mig själv att vara ledsen, så behöver jag bunkra upp med all positiv energi som jag kan få tag på först innan jag vågar släppa ut allt. Det är mitt sätt att bearbeta det som sker så att jag kan bibehålla den där livsbalansen. För hur ledsen jag än sen må bli för stunden så finns den där positiva energin inte långt bort och väger upp allt det tunga, så att jag inte sjunker under isen helt och hållet. Jag har helt enkelt med tiden skapat mig ett eget skyddsnät som fångar upp alla mina känslor och gör så att jag inte faller för hårt ner sedan.

 

Genom att jag även har blivit mer och mer öppen med det jag känner och allt det som vi går igenom, har jag fått ett enormt stöd av mina nära å kära under den här resans gång. Alla trådar som kan förstärka det där nätet av trygghet och kärlek är välbehövligt har jag fått erfara, den magin ska man inte underskatta. Detta är även den delen som jag behöver fortsätta att vidareutveckla i mig själv genom att tillåta dom som bryr sig om mig att få göra det mer obehindrat. Fram tills att jag lyckats få den biten att kännas helt rätt fortsätter jag att trycka in min avstädningsknapp när det behövs..

 

 
 

I onsdags på dan trycktes den där avstängningsknapen som jag hade tryckt in automatiskt under förra helgen tillbaka till sitt ursprungs läge och mina ben kunde sanningsenligt inte ens hålla mig uppe.. Jag fick ringa hem Martin ifrån jobbet vid lunchtid för just då släppte alla mina spärrar och jag föll nu rakt neråt. Jag började nämligen återigen att blöda efter en veckas uppehåll, väntan och rädsla över den kommande blödningsmängden fick mig nu att få panik. Vid varje sammandragning sköljde även alla känslorna över mig och nu fanns det heller ingen liten Ellagos hemma som jag behövde sansa mig inför!! Men tårarna höll sig ändå borta och jag började nu få en grym panikångest..

 

Jag lyfte då telefonen och ringde upp Martin!! Utan att ens tänka efter så frågade jag om han kunde åka ifrån jobbet redan nu och komma hem till mig, för jag ville inte vara ensam den här gången!! En kvart senare var Martin redan hemma. Jag fick dock inte ut ett ord när jag såg honom sätta sig där bredvid mig, fast att jag hade så mycket känslor i mig som ville ut och tankar som jag ville ventilera med honom. Det var som allt bara låste sig i mig återigen, men jag ville ju så gärna bara få börja störttjuta. Men det gick inte och detta gjorde mig bara mer frustrerad!!! Martin strök sina händer längst med min ryggrad i hopp om att få mig att slappna av och sedan kramade han om mig så hårt han kunde och gång på gång berättade han hur mycket han älskade mig. Det var den värmen som jag behövde få känna och bli påmind om just då, för jag är faktiskt inte är ensam den här gången.

 

Martin berättade att han var jätteglad över att jag hade ringt och i hans blick såg jag samtidigt en stark lättnad. Den där lättnaden i att jag släppte in honom och gav han möjligheten den här gången att få finnas där med mig nu och lindra min smärta. Jag slappnade av när Martin satt där bredvid mig och efter en tjugo minuter minskade blödningen drastiskt igen. Jag ville då återigen bara skrika rakt ut för hur jäkla svårt ska det få vara att bara få ut allt någon gång. Resten utav kvällen var jag inte riktigt mig själv och jag kan inte ens sätta ord på hur jag kände mig. Jag var inte längre lika rädd och ledsen men i stället rejält bitter över att kroppen fortsatte att jävlas med mig och inte ville sätta igång allt ordentligt nu heller. Jag somnade först långt in på småtimmarna!! Jag vaknade sedan upp tidigt dagen där på utav att Ella pussade mig på kinden... ->  Puss/Isabella

 

 


Kommentarer
Postat av: Stephanie

Stora kramar! Känner mig hedrad över att få läsa din berättelse och önskar att man kunde göra någonting! Du verkar hur som vara en otroligt stark människa och jag skickar så mycket pepp jag bara kan såhär över internet! <3

Svar: Tusen tack!!! Dina ord värmer. Kram

2013-03-04 @ 19:53:23
URL: http://justanotherdog.blogg.se/
Postat av: Emelie

Vill bara skicka en stor kram till dig!

Svar: Tack!!! <3

2013-03-04 @ 19:56:01
Postat av: Josefin

Jag.. ville bara skicka en kram. Jag var rätt nyligen tvungen att avliva mina två hästar, efter ett helt liv som hästägare är det hemskt på många olika vis. Och den sorgen, och hur jag hanterar den, är något jag kan känna igen i din berättelse. Jag vill säga att alla har sitt sätt, och det är bra att du accepterar ditt sätt och inte försöker anpassa dina känslor till vad omgivningen förväntar sig. Jag tror vi är ganska lika, och det var någon som sa det till mig och det var stor hjälp. jag har en stark fasad, men den är inte falsk. För jag är rätt stark 90% av tiden just nu, för att resterande 10% vara helt förtvivlad. Det är bara så det är, och det måste få vara så. Man tar sig vidare, och du är otroligt stark och det finns bara en väg, och den är framåt, och man vet aldrig vad som väntar bakom nästa krön! Kram, och tack till dig för din öppenhjärtliga text <3

2013-03-04 @ 22:23:19
URL: http://www.facebook.com/josefin.hagglund
Postat av: Johanna

Hittade hit rätt nyligen när jag googlade efter inspiration till dotterns rum. Först trodde jag bara det var en inredningsblogg bara. Men så hade du skrivit om ditt plus. Så jag blev lite nyfiken och har nu blivit en frekvent besökare och jag tycker inte du skall be om ursäkt.
Tycker du hittat en toppenbalans, jag gillar att du är upp och ner. Det tar bort lite av tabun att inte prata om ofrivillig barnlöshet. Känns äkta. Och efter detta inlägg fattar jag vilken resa du gjort då jag inte besökt så länge, 17 missfall. Ni är starka. Tack för att du delar.. Och den dagen, för jag hoppas och tor den kommer när du får ett litet knytte. Jisses mer efterlängtad får man leta efter.

De bästa av kramar..

2013-03-04 @ 23:38:23
Postat av: L

Det är svårt att hitta ord till någon som inte känner en men som man följer genom en väldigt personlig och turbulent tid, har följt dig ett bra tag nu och du inspirerar med allt ditt pyssel och underbara idéer! Det ni går igenom och har gått igenom är livet i ett nötskal, sorger, smärta, förluster, glädje, lycka, skratt. Fint att du delar med dig jag är säker på att det finns många där ute som slipper känna sig mindre ensam i sin situation genom dig. Känner igen mig mycket i saker, och det viktigaste jag fått sagt till mig är "grattis, du är mänsklig" superkvinnan, supermamman är mänsklig... Vad skönt det var för mig att höra det, mina problem och hur jag mådde just då var inget annat än mänsklighet, problemet var att jag glömt bort dom orden alldeles för lång tid. Vi är inte mer än människor <3 jag vet att allt kommer bli bra för er, kanske inte alltid blir som man har tänkt, men bra kommer det bli... :)

2013-03-04 @ 23:49:17
Postat av: Anna

Stor kram till er. Tänker på dig hjärtat!! Kram

2013-03-05 @ 17:28:20
Postat av: Sandra Eriksson

Kramar i massor!!

Svar: Tack!!

2013-03-07 @ 18:07:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0

sagaofswden













paxlux