Mirakel kan ske - gravida utan hjälp av ivf!!

En hel månad har nästan gått! Det var en omtumlande tid här hemma som har blandats med både gamla och nya projekt kantat med sjukdomar, skolstar och härliga besked. Efter att vårat Legobygge färdigställdes hoppade vi snabbt över till att inta slutklämmen i projkvasastan!! Ett inredningsprojekt som jag med hjälp av Jollyroom tagit mig ann redan i våras där tre stycken barnrum succesivt har byggts upp, inretts och stylats till tre stycken fantastiska barn i olika åldrar. Ni har redan fått tagit del av små glimtar ifrån projektet inne på instagram men under hösten nu så ska ni få en större inblick och mer detaljerad inforation och tips ifrån projektet även här inne på bloggen. I samma veva som slutfasen inleddes i Vasastan fick vi även motta ett fantastiskt livsbesked då jag och Martin lyckats blivit gravida utan hjälp av Ivf-en...
 
 
Ni som följt oss en tid vet redan om alla svårigheter och starka motvindar som vi fått stå emot i dessa livsfrågor. Vi påbörjade en ny Ivf behandling redan i våras och fick ut helt fantastiskt fina ägg av bästa möjliga kvalitet. Men det blev inget återinförande innan sommaruppehållet drog igång då jag blev så kraftigt överstimulerad av behandlingen och så pass sjuk. Vi hade därför inget annat val än att avbryta behandlingen och vänta tills i höst när kliniken öppnade igen. Vi beslutade då för att försöka njuta av sommaren till fullo och av varandra, det gjorde vi verkligen. Men för ca:6-7 veckor sedan nu fick jag dock en hemsk virusinfektion som gjorde mig helt slut med både lunginflammation, öroninflammation och bihåleinflammation. All ork var som bortblåst och sommaren fick inte det där magiska slutet som vi hade hoppats på. Veckan därpå började Ella skolan och vardagskarusellen rullade på. Jag började nu även att känna mig ännu tröttare och fick för mig att ta ett graviditets test. Till våran stora förvåning lös det GRAVID med stora bokstäver på testet. Ja det stod till och med gravid på Finska och gravid på alla dom resterande tester som vi hann med att förbruka efter det.

Vi bokade tid på kliniken för ett ultraljud och var så otroligt nervösa över att hjärtat inte skulle slå. Men det gjorde det och "Mini" mådde så bra där inne. Jag som normalt sett inte får någon ägglossning tack vare min grova pco kunde inte tro att detta var sant!! Läkarna var lika förvånade som oss men miraklet fanns ju där inne och hjärtat blinkade så fint emot oss på ultraljudsskärmen. Läkaren berättade att vi under denna tidpunkten skulle vara i vecka 6+4 men då jag visste om att jag haft en blödning i början av juli fick vi inte riktigt ihop det med tiden och fostret kändes därav för litet för sin tid. Detta fenomen har vi varit med om tidigare och inte fått erfarit några positiva erfarenheter utav. Jag vågade därför inte bli riktigt glad över beskedet och vi fick en ny tid för en tillväxtkontroll om 2veckor. Under den här tiden passade vi på att göra en rockad mellan barnrummen här hemma och gjorde allt i våran makt för att slippa tänka på graviditeten. Ella fick ett nytt rum inne i våran gamla klädkammare och vi tog över hennes förra rum och skapade samtidigt ett stort allrum i vårat förra sovrum. Renoveringen blev så mycket bättre än vad vi hade kunnat föreställt oss och under tiden som vi höll på att fixa i ordning det sista där inne så blev jag olägligt nog sjuk igen.
 
Jag blev aldrig helt frisk ifrån den tidigare förkylningen men efter att ha varit sjuk i över fem veckor var rastlösheten för stor och det fick jag nu sota för. En ny öroninflammation blossade upp och nya besök till vårdcentralen var ett faktum. Jag blev nu sjukskriven i över 2veckor och beordrad vila. Så det var bara att lyssna på vad läkaren hade sagt och försöka sova bort tiden. Så dom senaste två veckorna har jag varit som en klubbad säl och inte gjort många knop här hemma. Tiden har stått helt still och jag har känt mig helt handlingsförlamad. Martin har varit en riktigt klippa och tagit hand om barnen och pysslat om mig dag som natt. Den här sommaren hade redan fått oss att blomstra starkare än någonsin som par igen men nu var det som att vi hade spolat fram bandet 30-40år. För medans jag nu låg där i sängen med nedsatt hörsel (tackvare öroninflammationen), med rinnande snuva och hosta i från helvetet i hans famn så var allt bara så otroligt mysigt. Martin klappade mig och på magen och påminde mig gång på gång om att detta kommer att gå bra älskling!! Trots att jag har varit så sjuk och huset har varit fullt av spring på dagarna med busande ungar så har vi ändå fått extra tid för varandra. Jag började tillslut att mjukna lite och själv tro på att den här graviditeten kan nog ändå komma att gå bra!! 
 
 
Det har varit så mycket känslor i omlopp sedan beskedet att jag helt enkelt inte vågat ta till mig det hela. Allt gick ju så otroligt lätt på något sätt, för fort och jag kände mig rent av otacksam. Här har vi lycktas blivit gravida utan hjälp av Ivf:en och av oss själva men ändå kunde jag inte vara glad. Var är fel på mig!?? Jag har känt sådan ångest och varit så kluven. Är jag redo för det här!? Hur ska jag klara detta om det går åt helvete!? Kommer jag och Martin lyckas behålla den kärlek som vi har nu om det sker!? Det har varit så mycket tankar och hela min kropp har varit i försvarställning. Det är svårt att förklara med ord men detta gick för lätt på något sätt och när jag inte vågade känna mig glad så ökade skuldkänslorna i mig. Jag har dock varit väldigt öppen med hur jag känner för Martin och vi har pratat massor, till långt in på nätterna. Vi har fått kämpa nog älskling detta var meningen har han sagt till mig gång på gång. Han har så rätt!! Vi har verkligen kämpat nog och jag vill verkligen inte vara med om ytterligare ett missfall det räcker gott och väl med våra redan avverkade 18st. Jag hade bara sett framför mig en kamp på 2-3 år innan vi skulle lyckas få vårat tredje mirakel. Men nu kommer det att skilja 1år och 8månader mellan Edwin och Mini. Jag har ju alltid drömt att få barnen tätt men när det tillslut tog över 5år från att Ella föddes och ytterligare 5år tills att Edwin kom till världen så hade jag ju aldrig vågat drömma om att detta skulle kunna slå in nu. Men så nu i helgen fick jag se det där som jag inte ville se, massor av blod på pappret!!
 
Jag försvann in i min egen lilla värld efter den synen i fredags och tårarna kunde inte hejdas. Martin försökte trösta mig med att detta kommer gå bra oroa dig inte älskling. Men i den stunden förvandlades all den kärleken och respekten jag kände för honom till ren skär ilska. Martin berättade även att han hade tänkt åka iväg med en kompis för att titta på en motorcykel under lördagsförmiddagen. Christines man Danne i från Karlsborg skulle komma upp till Stockholm under helgen för att köpa en ny cykel och ville ha sällskap. Jag som precis kommit ut ifrån badrummet med blod överallt trodde att han fått hjärnsläpp!! Ser du inte vad som håller på att ske skrek jag på honom!! Mitt hjärta föll i bitar och jag ville inte ens att han skulle ta på mig efter det. Allt som vi bestämt att vi inte skulle göra mot varandra om detta skulle gå åt helvete denna gången gjorde jag nu mot honom. Jag ville inte höra hans tröstande ord för i mitt huvud är allt redan kört. Jag gapade och skrek på honom hela kvällen och var till och med så känslokall att jag bad honom att sova i gästrummet under natten. Han menade ju inget illa och tyckte att vårat liv skulle rulla på som vanligt. Det hade vi ju båda två bestämt men jag klarade inte av att följa den planen. Hela natten låg jag och grät och tyckte synd om mig själv och fick ångest över att jag inte varit glad över denna graviditeten. Kände skuld över detta och som att detta gick åt helvete nu tack vare det.
 
 
Dagen där på hade jag lugnat ner mig lite och Martin undrade återigen om vi inte skulle åka in till sjukhuset!? Jag orkade inte med att sitta på gynakuten igen och då vi redan hade tid för ultraljud på måndag kändes det bättre att vänta. Efter alla våra missfall så vet jag om att dom inte kan göra någonting utan att tiden får utvisa hur detta kommer att gå. Blödningarna fortsatte sedan under hela helgen och vid varje toalett besök försvann det mer och mer hopp. I går kväll var jag så nervös och knäckt att jag inte kunde somna. Jag låg vaken hela natten och bara våndades över dagens kontroll. Hur skulle jag reagera, skulle jag orka ha med mig Edwin och Martin in i rummet!? Eller skulle jag genomföra kontrollen själv!? Tankarna gick runt, runt, runt i mitt huvud även under morgonen och under hela bilresan mot kliniken. När vi väl hade parkerat bilen och stod i hissen på väg upp till avdelningen drog Martin mig intill sig. Detta kommer att gå bra älskling!! Men jag såg rädslan i hans blick och samma stund förvandlades jag till ett stenansikte igen. Nu var jag redo, masken var på och jag var färdig för att ta emot domen. Martin och Edwin fick följa med in på rummet och jag hoppade direkt upp i stolen medans jag samtidigt berättade för läkaren om blödningen och att vi ville få detta avklarat snabbt. Redan efter någon sekund med ultraljudet så säger våran läkare:
 
"Ja det har ju hänt massor sedan sist!! Här kan se hur fint allt ser ut!! Oj vad det vuxit på fint och hjärtat pickar ju på för fullt!! Här kan ni se huvudet, ryggen och rumpan. Ja vi får nog även flytta fram er 3-4dagar. För nu ser man så tydligt och bra så!!" 
 
What!??? Mini lever och min kropp hade alltså lurat mig totalt!! Det fanns inget tecken på någon blödning inne i livmodern och allt såg strålande ut. Martin skrek rakt ut: Ja, jag sa ju det!! och för första gången vart jag riktigt lycklig över att han hade rätt!! Mina händer skakade nu som ett asplöv och jag blev så ställd. Efter att ha samlat oss en stund satte vi oss nu ner vid skrivbordet för att tala om hur vi nu ska gå till väga. Vilken mödravårdcentral vi skulle kontakta för inskrivningssamtal och hur vi skulle göra med alla dom fina embryona som vi hade kvar i frysen!? Det vart lite kontraster att så tätt inpå behöva ta ställning till vad vi ville göra i den frågan. Vi hade ju redan förbrukat 2/3 delar av behandlingen tack vare operationen i våras och ägguttaget så någon full återbetalning för våran kvarvarande behandling skulle vi ju inte få det visste vi redan om. Läkaren sa att om vi väljer att frysförvara äggen i 5år så behöver dom inte kasseras nu och på sådant sätt har vi en insättning innestående om vi vill försöka med syskon till i framtiden. Det alternativet kändes så mycket bättre!! För vem vet vad vi vill göra och känner för i framtiden!? Så vi valde att spara våra ägg och i samma sekund som vi tog det beslutet infanns det ett lugn inom mig. Vi hade nu avslutat ett kapitel och börjat skrivit på ett nytt!!
 
Foto: Isabella
 
I bilen på vägen hem var vi nästan tvungna att stanna bilen vid ett flertal gånger för vi var så glada över dagens besked att vi bara ville skrika rakt ut!! Men vi hade ju en ny tid att passa då Ella snart slutade skolan och behövde bli upphämtad så att stanna det hade vi inte tid för nu. När vi kom hem igen sprang vi bara in för att lämna ultraljudsbilden och dricka lite vatten, for sedan iväg för att hämta hem Ella ifrån skolan. Väl hemma igen han vi inte ens innanför dörren innan Ella råkade få syn på ultraljudsbilden som låg kvar högt uppe på hyllan. Det gick inte att undanhålla denna hemlighet längre för hon utbrast fort:
 
"- Varför har ni inte sagt något!? Ni kan inte lura mig för det där är inte Edwin eller jag. Har ni varit på sjukhuset idag!?? Wop, wop...  Jag ska bli dubbelstorasyster!! Haha och Griswin storebror!!"
 
Just nu sitter vi inne vid köksbordet, njuter av nuet, dagens fantastiskt besked och våra fina barn som ska få ett syskon lagom tills vitsipporna börjar blomma i vår. Mitt hjärta slår volter av alla känslor som jag känner och jag inser att jag måste sluta skriva nu innan jag blir för sentimental. En sak som är säker är dock att tven kommer att få vara avstängd i kväll för den här frun ska krama om sin man och bara vara. Inte ens mitt bultande öra eller feber kan komma att förstöra denna fantastiska kväll!! Puss//Isabella
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Cissi

Så stort grattis!! Glädjetårarna bara rinner när jag läser, trots att jag inte känner er! Massa grattiskramar!

2015-09-07 @ 18:44:17
URL: http://nastanperfekt.blo.gg
Postat av: Emelie

Vilket fantastiskt besked ❤ All lycka till!

2015-09-07 @ 19:27:58
Postat av: Sandra

Massa jättevarma grattis! Jag har själv haft två missfall och blött under mina tre lyckade graviditeter. Sista gången vågade jag knappt tro på det innan 18 veckor och var orolig hela vägen igenom. Men 18! Du är en superhjälte!

Svar: Tack!! Envis är jag allt men ingen superhjälte. När längtan efter små mirakel är så här pass stor så orkar man mer än vad man tror!!
Isabella sköldmark

2015-09-07 @ 21:13:27
Postat av: Camilla

Härligt!! Jätte stora gratulationer! Precis som kommentaren ovan, glädjetårar rinner utan att jag ens känner er.

Svar: Tack snälla!!
Isabella sköldmark

2015-09-07 @ 21:17:26
Postat av: kristin

Ett stort grattis till er!
Har haft 5 missfall och fick höra av läkaren att han inte trodde det var någon idé. Men historier som er gör att det ändå finns Ngt hopp.
Hur gjorde ni för att komma vidare och få hjälp med ivf?

Svar: Då Ella blev till på naturlig väg efter 8 misfall hade vi inte rätt till att få våran ivf betald via lanstinget. För har man redan ett barn så får man bekosta vården själv. Så vi ringde upp närmaste ivf klinik bara och fick tid direkt. Lycka till med eran resa!!
Isabella sköldmark

2015-09-07 @ 21:39:18
Postat av: Jullan

ÅH vad rörd jag blir av eran historia! Vilka kämpar ni är. <3
Har också PCO och skulle egentligen vilja ha en trea men vi känner att vi inte orkar kämpa mer. Vi njuter nu av våra två döttrar som vi har, de är verkligen mirakel.
Så strongt av er att orka kämpa på mot er dröm.
Önskar er all lycka till på eran fantastiska resa. <3

Svar: Tack dom orden värmer!!
Isabella sköldmark

2015-09-08 @ 11:36:22
URL: http://www.wildlake.blogg.se
Postat av: madabouttea.se

Vilken sorglig, Gripande och underbar historia med ett perfekt slut! Lycka till med mini :)

Svar: Tack snälla!!
Isabella sköldmark

2015-09-08 @ 16:08:06
URL: http://madabouttea.se/
Postat av: Linda

Stort Grattis!! Så underbart att mini fanns kvar där inne 💕 Blev dock väldigt chockad över att de pratades om pengar tillbaka och isf kassera embryon??? Funkar det så på privata kliniker?? Låter helt sjukt i mina öron som jobbar som embryolog på offentlig klinik 😳

Svar: Ja dessvärre fungerar det så. Vi hade inte betalt för frysförvaringen tidigare då behandlingen fick avbrytas i våras tackvare min lverstimulering så det skulle kosta 5000kr att behålla dom i frysen nu vilket bara skulle ge oss 8000 kvar i återbetalning. Men om vi frysförvarade dom nu och valde att ha kvar behandlingen som innestående tjänade vi på det i det långa loppet. För då blev frysförvaringen gratis nu. Vilket kändes så mycket bättre inför framtiden.
Isabella sköldmark

2015-09-09 @ 01:40:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0

sagaofswden













paxlux