Jag föll plötsligt ihop och det blev en akutoperation..

Som många av er redan uppmärksammat så har våran vardag gått in ett lite lungnare och gråare tempo. Anledningen till det har att göra med att jag legat inlagd på sjukhus i en nästa en vecka. För dagen efter Edwins 2årsdag föll jag helt plötsligt ihop med helt galna buksmärtor. Jag är extremt smärttålig men detta var något i hästväg som jag aldrig tidigare hede känt och jag fick ren panik. Buken svällde kort därefter upp som en ballong och jag kunde inte längre kontrolera smärtan, skrek rakt ut. Martin vart så orolig för mig och ringde upp ambulansen direkt. Du måste åka in nu sa han till mig. Sluta spela stark något är ju riktigt fel. Jag ringer nu!! Det sista jag mins ifrån den stunden är att jag rullas ut på en bår och sedan in i ambulansen..
 
 
Väl framme på Huddingesjukhus blev jag sedan relativt fort uppflyttad till KAVA som är deras kirurgiska akutvårdsavdelning. Där dom sedan konstaterade att jag åkt på ett gallstens anfall utan dess like och att gallblåsan även var så pass kraftigt inflamerad att den behövdes opereras bort. Men först var läkarna tvungna att få kontroll på inflamationen så dropp, antibiotika och diverse smärtlindrande mediciner sattes in. Jag fick något morfinliknade preparat för smärtan men den bet inte på mig. Jag försökte bita i hop men tillslut så gick det inte längre och sköterskan kom in med två nya sprutor. Sen blev det svart igen och jag sov i stort sätt bort hela den natten och dagen därefter. När jag väl var vaken så grät jag bara som en otröstlig liten bebis. För längtan hem efter barnen och Martin var nu även så pass stor att jag gick in i någon sort bubbla. Jag kunde inte göra annat än att gråta och försöka sova bort tiden. Som tur är fick Martin komma och hälsa på mig några timmar per dag men jag var inte till så mycket sällskap då jag fortfarande hade så otroligt ont. Jag ville heller inte att Ella och Edwin skulle se mig ha så här ont så dom fick stanna hemma med farmor, moster och farbror Mackan under dom stunderna som Martin och Emil kom dit för att besöka mig. 
 
 
Tre dagar senare var det dags för operationen och jag var så nervös då jag aldrig hade blivit sövd förut. Jag han dock inte tänka så mycket på det då allt gick så fort. Jag rullades ner till operationssalen redan under tisdagsmorgonen och kort därefter blev allt bokstavligt talat helt svart. Fem timmar senare vaknade jag upp igen och möttes av en sköterska som berättade att allt hade gått bra. Jag var dock inte så motaglig för den informationen just då utan tittade bara runt om kring mig efter min familj. Vart var dom någonstans och vart sjutton var jag någonstans!? En halvtimme senare var jag fullt vaken, något illamående men medveten igen och rullades därefter upp på mitt rum. Jag var nog lite mer groggy än vad jag först ville erkänna då jag snabbt där efter somnade in en stund till. Några timmar senare så kom Martin och Emil till sjukhuset för att hälsa på mig. Jag var först lite ledsen över att dom inte var där när jag vaknade upp. Men läkarna hade sagt till Martin att jag inte skulle vakna först runt fem snåret på eftermiddagen. Men i själva verket vaknade jag upp redan innan klockan hade hunnit slagit tre. Medans dom var där så kom även läkaren in och berättade lite mer om hur operationen hade gått och sa att jag skulle få åka hem redan under morgondagen. 
 

 
Det var även först då som jag reflekterade över att jag hade ett stor förband på navel, två små på sidorna och ett lite högre upp på magen. Det stramade lite över stygnen men den där otroliga smärtan som jag tidigare hade känt var nu som bortblåst och så även inflamationen, gallstenarna och gallblåsan ifrån i min kropp. Lättnaden över att snart få komma hem igen fyllde mig med massor av ny energi. Ja i alla fall tills natten kom då jag bröt i hop igen och inte alls kände mig redo för att åka hem. Smärtlindringen efter operationen hade nämligen släppt och jag hela kroppen kändes överkörd. Axlarna värkte efter gasen som hade sprutas in under operationen och magen var lika svullen igen som att jag vore gravid. Sköterskorna kom in för att titta till mig flera ggr under kvällen men när jag blir så här sårbar och känner mig så pass ensam är jag inte anträffbar. Utan jag biter då bara ihop och säger att allt är bra fast att det egentligen inte är det. Detta resulterade därför i att jag låg där och hade ondare än vad jag hade behövt ha. Klockan hade även blivit så pass mycket nu att det var dags för nattskiftet att ta över. En av dom sköterskorna som arbetade under natten hete Magnus. 
 
 
En helt  fantastisk människa som både jag och Martin fick en speciell kontakt med redan vid första mötet. Han var så otroligt lugn och bra på sitt jobb. Han såg nämligen rakt igenom mig när jag försökte bita ihop och när jag sa att allt är lugnt och att han kunde gå vidare till nästa patient. För då lyssnade han inte på mitt svammel utan stannade ändå kvar en extra liten stund för att försäkra sig om att jag inte skulle må sämre. Precis så gjorde han även denna kvällen nu när jag inte kunde sova. Jag ringde dock på klockan denna natten och bad om en sömntablett och mer smärtlindring då jag bara ville få somna. Men Magnus frågade mig nu i stället om jag inte ville ta en liten morgonpromenad ute i koridoren tillsammans med honom och en annan av patienterna på avdelningen. Jag trodde först att han skämtade för jag kunde ju knappt vända mig ifrån höger till vänster i sängen innan stygnen på magen kändes som att dom skulle spricka sönder. Han försäkrade mig dock om att stygnen inte kommer att gå upp utan att det bara känns så. Två alvedon och en ipren senare så var jag uppe och gick ute i koridoren tillsammans med dom andra. Den frihetskänslan var verkligen helt fantastisk att få känna!!
 
Foto: Isabella.
 
Dagen därpå kände jag mig därför tillräckligt stark för att åka hem igen. Martin och alla barnen kom sedan till sjukhuset för att hämta hem mig. Sedan dess har vi tagit en dag i taget här hemma. Försökt att njuta av dom små stunderna och pratat massor. För trots att denna lilla operation som jag gjort är så pass vanlig och ofarlig så satte hela scenariet ett stort avtryck på hela familjen. Jag som heller aldrig har varit i från Martin eller barnen mer en bara några timmar innan detta hände fick mig en tankeställare och prövning om något. Vi har nog även vuxit några centimerter efter detta och skalat av oss några lager skinn båda två. För jag har lärt mig att det inte är så bra att vara tjockhudad i alla lägen. Att bita ihop är inte alltid den bästa lösningen och att visa sig sårbar gör en inte svag utan starkare. Nu så här en vecka efter operationen så börjar vardagen även att hitta tillbaks igen. Vi försöker dock att ta vara på tiden mer nu än innan och kramas lite extra. Igår var vi även iväg på en liten promenad till Aspudsparken för lite parklek. Det stramar fortfarande rätt så bra över magen och jag har fortfarande svårt att böja mig ner. Men det börjar sakta men säkert att kännas rätt så bra igen trots allt. Puss/Isabella
 
 

Kommentarer
Postat av: s p i n d e l t j e j e n

Hugha!! Visst gör det ont som F*N?! Jag fick samma för två år sen och opererade mig akut också, det var så många stenar att de inte ens gick att räkna =(
Hoppas att du kryar på dig fort nu!
Kram kram!

2016-07-31 @ 20:55:35
URL: http://www.spindeltjejen.se
Postat av: Sandra

Krya på dig vännen!! ♥♥

2016-07-31 @ 22:02:23
Postat av: Anonym

Men fy vilken skräckupplevelse!! Tur att de snabbt förstod vad felet var och att det är över nu. Mycket gripande beskrivet. Nästa gång du är fin barnen hoppas jag verkligen att det är av en fin anledning, sådana stunder behövs, tro det eller ej

2016-08-01 @ 08:15:21
Postat av: Jenny

Hur mår du nu? Tog det länge tills du var helt "som vanligt" efter operationen? Fick du äta vanlig kost direkt efteråt eller åt du s.k gallkost någon period? <3

2016-10-11 @ 22:00:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0

sagaofswden













paxlux