Från ofrivilligt barnlös till fyrbarnsmamma!

Tre små nyfikna och envisa små ska bli fyra under nästa år. Det är helt magisk hur livet kan överraska!! Under dom senaste två veckorna har jag nämligen inte bara varit förkyld och krasslig utan även haft en känsla i kroppen av att allt inte riktigt är så som det brukar vara. Jag har varit extremt trött, brösten har ömmat massor men jag har ändå inte riktigt trott på att detta mirakel kan ha skett..
 
 
Den här gravideten var inte alls planerad och kom därmed även som en stor chock för oss. Då vi som sagt var inte ska kunna bli gravida av oss själva utan läkarhjälp och IVF-mediciner. Det har därmed tagit tre veckor och X antal graviditetstester för oss att förstå att detta mirakel nu har inträffat. Då jag har kraftig PCO så har jag nämligen inte regelbunden mens och får heller inte någon ägglossning. Under alla dom åren som vi utretts, kämpat och genomgått ett flertal IVF - försök i jakten på skapa den familjen som vi nu är i dag så har läkarna sagt att min PCO kan bli bättre, ju äldre jag blir och att mensen kan komma att bli mer regelbunden framöver. Men detta har jag inte alls märkt av då jag under det senaste året efter att Emil föddes bara haft tre stycken menstruationer med olika längder på cykeln. Sist jag hade min mens nu var den 29 maj så jag reflekterade inte så mycket nu över att den inte hade kommit. Då jag har så svårt att bli gravid så har vi heller inte använt något preventilmedel.
 
 
Så visst fanns det även en liten chans för att vi faktiskt skulle kunna bli gravida av oss själva nu. Men detta var inte alls något som vi hade kunnat drömma om att det skulle inträffa. Chocken blev därmed extremt stor efter att vi fick det bekräftat. Ja, Martin fick faktiskt åka i väg och köpa ett tio tal graviditets tester innan jag insåg att detta var sant. Våran första tanke var: Shit, vi ska ha ett fjärde barn och det kommer att skilja lika lite emellan Emil och bebisen som det gör mellan Edwin och Emil nu. Våran andra tanke var: Vi kommer behöva en större bil och sedan kom funderingarna kommer vi att kunna bo kvar i vårat lilla dockskåp till hem? Efter att ytterligare några dagar hade gått så hade dom två frågeställningarna om bilen och boendet suddats ut. Det där löser vi och glädjen över att familjen nu ska bli större vart bara större och större. Så här sitter vi nu lite drygt 3 veckor efter beskedet och har precis insett att livet verkligen kan totalvända i dessa frågor och överraska oss totalt. Så jäkla häftigt!!
 
 Foto: Isabella, rustaupp.se
 
 
Vi är så förväntansfulla och nyfikna på vilken liten personlighet som gömmer sig där inne nu. Martin är även lite nervös över att det kan vara två där inne. Är det så svimmar jag nog också av för en stund. Men det finns dock inget som Hulken och jag inte kommer att klara av tillsammans. Trots att det fortfarande är relativt tidigt i denna gravitet så har vi valt att gå ut med detta glädjande besked till våra när och kära. För det finns ingen anledning att måla fan på väggen och vara ständigt rädd för att något kan gå fel. Skulle något gå fel kommer vi även att behöva tala öppet om det. Det vet vi om sedan tidigare erfarenheter. Vardagen kommer även att fortsätta som vanligt och vi har massor av kungliga sommarlovsdagar kvar att avverka. För förra veckans sommarlovstema var inget mindre än medeltiden. Vi har redan hunnit avverka en kanondag på Gripsholmsslot. Så här såg resten av veckan ut: Ett besök till vasamusset och livrustkammaren. Fattigariddare till lunch samt två kungliga nätter med pyjasmasparty och kuddkrig hemma hos mormor. Medans jag och Martin har fått lite extra mystid med Emil.
 
 

Vi gör ett försök igen!!!

Det kommer att börja smyga sig in lite nya blogginlägg här inne på rustaupp igen. Det händer och har hänt så mycket roliga saker i vårat liv som jag vill kunna dela med mig utav i en större bredd/skala igen. Bloggen kommer dock att se lite anorlunda ut än tidigare och här inne kommer jag framöver att skriva lite mer kortfattade men samtidigt lika öppna inlägg som tidigare, men denna gången utan press på mig själv!! Det kommer bli en hel del stavfel, spontana knasigheter och andra små oslipade charmigheter. Den kommer helt enkelt att få följa samma mönster som vårat livet just nu..
 
Foto: Isabella

Jag trivs jätte bra med den nivån som jag har funnit inne på Instagram och kommer att fortsätta att publicera glimtar ifrån våran vardag där inne även i fortsättningen. Här inne på bloggen kommer det i stället publiceras lite mer bilder och text med fördjupat innehåll på vad som sker i våran vardag och pyssel & tips instruktioner, som annars inte rymms inne på instagram!! Kategorin "vardagen med barnlängtan" kommer nu även att avslutas. Alla gamla inlägg kommer dock att ligga kvar. Men då vi har påbörjat en ny resa i livet så finner ni alla nya vardagsinlägg, mål och drömmar framöver ifrån oss under kategorin "vardagen". Puss// Isabella
 

Sagan har fått ett lyckligt slut!!!

Livet skenade i väg utav sig själv och jag hade tyvärr inget annat val än att pausa mitt skrivande här inne. Någon förklaring fick jag häller inte möjligheten att ge er alla då allt kom så plötsligt och nu så här lång tid efteråt känns den förklaringen överflödig. Jag kan bara ifrån djupet utav mitt hjärta säga förlåt till er alla som undrat vad som egentligen skedde!!? Men jag skulle inte stå här i dag nu om jag hade gjort någonting annorlunda i den stunden och speciellt inte med våran nya familjemedlem sovandes på armen..
 
 
Foto: Isabella Sköldmark.
 
Vi har nämligen efter alla års kämpande"i jakten på ett syskon" tillslut lyckats få genomgå en fullgången graviditet utan missfall och tragiska slut!!! Ella har äntligen fått blivit storasyster till en liten stjärna vid namn Edwin. Jag födde honom med raketfart i slutet utav sommaren och vi har fortfarande inte riktigt förstått att han är våran och här för att stanna!! Det finns så mycket att berätta om året som gått men fram tills att den dagen kommer då min ork är helt tillbak igen, så hittar ni mig inne på instagram under Alias:”isa_rustaupp”.
Puss på er alla!!
 
 
 

Färglatt - i sagohörnan.

Tusen tack för alla era söta kommentarer om den nymålade väggen. I dag kommer lite fler bilder för en bättre överblick och info om hur vi tänkte när vi drog igång det här projektet!! Innan renoveringen drog igång satte vi oss ner hela familjen och klurade på hur vi ville att rummet skulle bli. Martin ville gärna få en ny plats att kunna spela tvspel på och Ella ville ha en yta att kunna bygga med sitt lego och busa på. Själv ville jag ha en ny bloggplats och slippa sitta i hopkurad över soffkanten här hemma när datorn ska användas. Vi ville även att rummet skulle få ett mer harmoniskt lugn och gärna med mer frigjorda golvytor. Dessutom vore det trevligt med ett hörn där vi kan hänga och läsa sagor, bara mysa...

 
  
 

Eftersom att vi tog bort den lilla sängen ifrån rummet, köpte nya Stringhyllor och behöll tavelsisterna med böckerna på lyckades vi på ett enkelt sätt sammanknyta alla våra önskningar på den lilla ytan. Rummet har redan använts flitigt av oss alla tre. Den nya stilen där känns nu mer som " vi " och smälter nu samman med resten av husets grafiska och lekfulla stil!!

 
 
           
           
Foto: Isabella
 

Nu har vi även lyckats uppgradera oss inför framtida användningsområden, då det nu är desto lättare att bara ställa in en ny barnsäng igen i fall att vi får ett syskon till Ella framöver. Lekborgen behöll vi även i det syftet och framför allt för att den dagligen fortfarande används av Ella och hennes kompisar. Att den även är så pass snygg gjorde inte valet svårare direkt! ;) Puss//Isabella.


Renoveringstankar - När två rum blir ett..

Hej alla fina!! Hoppas att ni har haft en superfin påskhelg och njutit utav det vackra vädret. Här hemma har vi tagit det relativt lugnt och passat på att umgås lite extra med släkt & vänner. Det har även hunnits småfixas en hel del här hemma tack vare Martins och Ellas stora arrangemang och vilje styrka. Det är tur att jag har dom att luta mig emot när orken tryter!! Nu har alla dom kvarvarande leksakerna ifrån borgrummet flyttas över till husrummet. Det lilla rummet med regnbågstapeten står nämligen inför en kommande renovering!!

. 

 
Det lilla rummet har fått stått relativt orört i några år nu i hopp om att vi ska få användnings för det snart igen (om vi skulle lyckas få ett syskon till Ella snart vill säga). Men vi har efter det senaste missfallet börjat att tänka om angående rummets användningsområde och nu har vi gemensamt beslutat oss för att göra om de rummet till ett familjerum i stället. Livet måste börja gå vidare helt enkelt innan jag tappar greppet fullständigt, oavsett om jag är redo för det eller inte.
 
 
Foto: Isabella
 

Att ta oss an det lilla rummet nu är nyttigt för både kropp och själ!!  Vi har även blivit utvalda i ett bloggsamarbete med blogg.se och färgföretaget Jotun. Där vi och några andra utvalda bloggare kommer få möjligheten att testa på Ladys nyaste väggfärg Wonderwall. För våran del kommer detta beskedet extra bra till pass nu när vi ändå hade planer på att riva ut det lilla rummet. Så under den kommande veckan lär det visas upp en hel del nya bilder där inifrån på både före, under och efter renoveringen. Vilket jag hoppas att ni kommer kunna stå ut med!! ;)

Puss//Isabella


Att behöva vara frisk i sinnet - för att kunna vara sjuk..

I dag ringde min läkare på vårdcentralen och jag passade på att rådfråga henne angående mina sömntabletter som jag fick utskriva förra veckan. Trots att jag har försökt att vara på bra humör och haft några bra dagar med familjen i helgen så mår jag långt ifrån bra rent psykiskt det kan jag inte sticka under stolen. Jag sover inte längre och panikångestattackerna kommer allt oftare. Jag har känt mig deppig i allt för många dagar och för att inte falla ner allt för djupt i träsket bad jag om hjälp i tid den här gången..

 

 

Jag skulle ha börjat med mina nya sömntabletter i torsdags och under samma dag skulle jag ha börja med nya progesteron tabletterna från ivf-kliniken. Men jag valde att inte börja med sömn tabletterna då jag läste i bipacksedeln att dom innehöll progesteron. Jag hajade till när jag läste det!! Eftersom att jag även som sagt var hade fått progesteron tabletter utskrivna av ivf-kliniken nu inför det kommande försöket, så kändes det inte rätt att ta mer mediciner med detta innehåll. För då skulle ju hela behandlingen bli fel om det blev dubbel dos. Men när jag talade med läkaren i dag sa hon att sömntabletterna inte alls skulle innehålla progesteron, hon förstod inte alls min oro eller vad jag pratade om!!?? Min läkare dubbelkollade sina uppgifter och medans hon läste upp vad som stod i hennes papper läste jag upp min fakta ifrån bipacksedeln som jag hade framför mig. Inget stämde överens med varandra och efter att ha pratat med henne i nästan 20 minuter kom vi underfund med felet!!!!

 
 
 

Apoteket hade skiftat etiketter på förpackningen vilket betyder att jag alltså inte alls har fått i mig mina medicin ifrån ivf - kliniken utan i stället har gått och ätit sömntabletter i fem dagar nu efter frukost!!! Intekonstigt att jag har känt mig dåsig, haft svårare en vanligt att koncentrera mig och känt mig ständigt bakfull å frånvarande. Jag blev så klart ännu mera frustrerad nu över min bristande ork tack vare felmedicineringen. Min prestationsångest har nog även nått sin höjd under veckan. Jag har kämpat på som ett svin bokstavligt talat för att orka vara fru, mamma och bara Isabella. Vilket så här i efterhand inte är så konstigt med allt sömnmedel i kroppen och under fel tidpunkt på dygnet!!

 

Till råga på allt så ligger vi där med nu även efter i ivf - planen. Vi måste troligtvis vänta ytterligare några månader till nu då hela behandlingen inte fortlöper inom rätt plan tack vare detta!! Varför jag fick progesteron tabletter nu av kliniken var ju för att få ut den gamla slemhinnan helt efter missfallet och starta en ny menstruation om några veckor. Först efter att den mensen hade kommit då skulle vi få nya tabletter till att stimulera fram en ägglossning. På den ägglossningen skulle vi sedan återinföra ett ut av våra tre frysta embryos. Men nu ser det inte ut att bli något av den planen!!!

 

Tack apoteket för den påskpresenten!!! Hur faaan kan man göra sådana fel med receptbelagd medicin?? Detta hade ju kunnat sluta riktigt illa om det hade varit andra mediciner inblandade.Trots att det nu har gått några timmar sedan vi konstaterade felet kan jag inte släppa min ilska mot apoteket. Det lär inte bli många timmars sömn i natt heller, men i morgon under dagen lär jag ändå vara desto piggare än tidigare. För inte tänker jag ta en sömntablett efter frukosten i alla fall, det är en sak som är säkert!! Hoppas att eran dag har varit bättre en min!!

Puss//Isabella


Duschande nöje och en helg för två..

I fredags låg jag med kraftiga buksmärtor hela dagen och jag störtblödde från tidig morgon till sena kvällen. Martin stannade hemma med mig hela dagen då han var för oroligt för att kunna jobba!! Vi kollade på film och tog det jätte lugnt. Jag var hela tiden inställd på att vi skulle behöva åka in till sjukhuset igen men det behövdes aldrig. Martin åkte i stället i väg och hämtade hem Ella vid tre tiden och sen blev det lite mer liv i luckan här hemma igen. Ella ville duscha och bada i stora duschen efter middagen. Sagt och gjort i hela två timmar lekte hon där inne och varje liten vägg blev även skinande rena..

 

 
På lördagen lämnade vi Ella hos hennes Mormor då dom skulle ha en mysdag och pyjamasparty. Jag, Martin och min syster Rosanna passade då på att gå på bio och åt middag på en jätte mysig thai restaurang. Vi satte oss sedan ner på ett litet caffe och avnjöt en koppkaffe innan filmen började. Det var verkligen en jätte mysig kväll och jag är så glad för att Rosanna lyckades övertala mig att följa med på bion. För jag behövde verkligen få slappna av lite och lämna huset en stund, utan hennes driv hade jag garanterat stannat hemma..
 
 Foto: Isabella
 

Dagen där på tog jag och Martin en välbehövlig sovmorgon, tog det riktigt lugnt och fick lite extra tid för varandra. Det var även då som mina nerver släppte och dom där efterlängtade tårarna rullande nu ner för mina kinder!! Jag låg där i Martins famn en bra stund och bara grät. Bättre då än aldrig för nu känns allt mycket lättare igen och varje tår var välbehövlig för själen. På eftermiddagen hämtade vi sen hem våran prinsessa. Ella var så trött efter allt busande med mormor så hon somnade direkt i bilen på vägen. Puss/Isabella


Så här blev klädkammaren - efter mitt ryck..

Jag har skrivit många långa och tunga texter under dom senaste dagarna så i dag tänkte jag bjuda er på ett litet lättare inlägg, med nya bilder ifrån klädkammaren!! Jag ska bara tillägga att jag inte är speciellt sugen på att vika ett ända klädesplagg på minst en vecka framöver efter detta pysslande, men nu är det ordning och reda i minsta lilla vrå där inne. Här kommer lite bilder i från min nya sida...

 

 
   
Foto: Isabella
 
 
Hyllorna som stod i klädkammaren innan monterades ner, sågades om och byggdes upp på nytt där inne. Allt för att återanvända det materialet som vi reda hade!! Alla mina kläder veks in och lades upp på nytt i färgordning, för en lättare överblick.Tidigare gick det inte att använda hörndelen då hyllans långsida täckte den delen. Men efter lite sågande och trixande nu så var det problemet löst. Här ovan kan ni se hur det såg det ut där inne under dagen och vill ni ta en snabb återblick på hur det såg ut innan jag gick lös där inne så hittar du dom bilderna här. Fler bilder ifrån martins och Ellas sida kommer inom kort.. Puss/Isabella

När diskmaskinen får vänta..

Under torsdagen var det jag som fick ett ryck att röra på mig lite extra precis så som brudarna dagen innan när dom dansade loss i sina prinsessklänningar i vardagsrummet. För efter att hela min lilla familj hade åkte i väg till respektive vardagssysslor satte jag nu i gång med mina måsten för dagen. Denna gången stod det vika ihop hela familjens tvätt på listan och plocka ur diskmaskinen först och främst!!! Men den där diskmaskinen fick allt gott vänta..
 
Bilder via: stadshem.se & mina egna.  
 
För i stället tog jag med mig all tvätten in i klädkammaren för att börja vika in allt.  Men jag kom snabbt underfund med att vi har för lite förvaring och för mycket kläder, så jag fick ett sådant där tokspel till ide. Jag skulle nu ta tillfället i akt och bygga om klädkammaren!!! Sagt och gjort men det var inte bara så att jag nöjde mig med att flytta om kläderna utan jag rev även ut all inredning där inne. Jag höll så högt tempo som jag bara kunde där inne under hela dage och jag hann med att göra massor innan min lilla familj kom hem igen. Som pricken över i:et satte även blödningen i gång på allvar och har nu även hållit i sig. Så det finns inget ont som inte har något gott med sig!!! Puss// Isabella

Återkontrollen - Inge nyhet direkt..

Ella väckte mig innan klockan ens hade slagit sju!! Hon hade precis ätit frukost och kom nu upp för att visa hennes fina hårband som pappa hade satt upp. Jag hade dagen innan lagt fram hennes blåa klänning för den vill hon så gärna ha på sig. Nu snurrade hon runt där inne i sovrummet med den och upprepade gång på gång med sin ljusa stämma. "Mamma titta, titta hur stort klänningen kan snurra!!" Nu var det även fler i huset som hörde att jag var vaken och kort där efter kom Ester och Wilma upprusande och hoppade upp i sängen med svansarna viftandes i full fart. Dom ville så klart också säga hej då innan dom skulle följa med Martin till jobbet i några timmar och Ella skulle i väg till dagis. Själv stannade jag kvar i sängen i några timmar innan jag gick upp och gjorde mig i ordning inför dagens läkarbesök.
 
 

Martin hämtade upp mig vid halv två tiden och sedan begav vi oss tillsammans i väg mot kliniken och dagens kontroll.  Väl där inne var det bara att hoppa upp i stolen i gen för ett nytt ultraljud. På det här ultraljudet nu vinklade doktorn bort skärmen ifrån oss och sa sedan."Ja det är så som min kollega misstänkte vid erat förra besök, fostret har slutat att växa det kan jag se tydligt nu i gemförelsevis med graviditetsveckans längd. Det är på väg ut inom kort. Jag ser även att slemhinnan har minskat sedan förra mätningen så det bör vara tomt där inne om en vecka drygt."

 

Detta kom knappast som en chock för oss för detta visste vi ju redan om och var inställda på!! Dock så blev jag nu ännu mer frustrerad utav att behöva bli påmind om att ”allt fortfarande var kvar där inne”. Jag bad om hjälp med att få piller utskrivet nu för jag har redan varit tålmodig nog som väntat en vecka redan sa jag med bestämd ton!! Men något piller fick jag inte den här gången heller. Utan vi skulle fortsätta att avvakta för min kropp kämpade ju på fortfarande, så bara onödigt att ta till sådana prepparat. Martin såg på mig att jag var nära till tårar nu och han tog ett hårt tag i min hand. Jag fick kort där efter hoppa ner ifrån stolen och gick in på toaletten för att klä på mig igen.        

              

När jag kom ut där ifrån satt Martin och frågade ut läkaren om det som skett nu, om missfalls riskerna och vad man kan göra åt detta?? Läkaren satte sig nu ner och svarade på alla frågor så gott det gick. I Martins öron var detta inget som han inte hade hört förut den här gången heller. Men eftersom att hela Ivf - karusellen är så pass ny för oss ville han höra hur oddsen såg ut framöver med denna teknik. Läkaren förklarade att detta var beklagligt som skett oss men att sånt händer dom allra flesta som försöker få barn någon gång i livet och oftast är paren då omedvetna om missfallet. Detta var inte heller något ny info direkt och ibland undrar jag om alla läkare är skolade på samma kurs med samma standardrepliker till svar, för ärligt talat det är skrattretande att höra detta gång på gång. Man börjar ju undra om forskningen verkligen går framåt i sådana här frågor eller om det bara trycks på paus och sedan hoppa vidare till nästa ruta. För varför finns det inga svar??

 

Läkaren sa sedan med lätt stämma att vi kan påbörja nästa behandling redan om några veckor om vi ville?? Om allt nu kommer ut så som det ska under veckan så kan vi börja planera in för ett kommande införande redan några veckor efter nästa besök. Innan vi gick ut ur rummet fick vi en ny tid för en återkontroll om drygt en vecka, för att se så att allt var ute då. Sen fanns det inte mycket mer att säga så vi tackade för oss och gick hem. Väl hemma igen pratade vi i vanlig ordning igenom det som vi fått höra. Men den här gången svor vi även en hel del för nog fasiken är vi bittra över våran jäkla otur vid det här laget. Efter att vi suttit och babblat av oss i några timmar som två sura pensionärer var allt utagerat för den här gången. Vi ryckte oss i kragen och for i väg för att hämta hem Ella.

 
 
Väl framme vid dagis kom nu Ella ut med en jätte kasse fullproppad med årets alla målningar och bilder som hon hade gjort. Några utav bilderna ska vi fortsätta att pyssla med här hemma framöver och då ska vi tillverka små påskkort, vilket ska blir super mysigt!!  Senare på dagen kom även sötaste Lova över för att busa med Ella en stund och för att spana in alla hennes målningar. Brudarna hann efter det med att måla ännu fler fina bilder, dansa loss i vardagsrummet och prova alla maskeradklänningar minst tre ggr var innan det var tid för Lova att gå hem och sova för natten å Ella lika så. Efter att våran lilla rubin hade somnat kastade jag och Martin oss ner i soffan, bara slö tittade en stund på dumburken innan även vi också kastade in handuken för kvällen.. Puss//Isabella

En förstärkande tråd i det där skyddsnätet

Uppdatering om veckan som gott!!! Natten till onsdagen sov jag inte många timmar trots att jag försökte sätta sprätt på all min kvarvarande energi dagen innan, med diverse pyssel och vardagssysslor här hemma. Under hela förra helgen har jag gått med intryck stop knapp på alla negativa känslor. Jag har tidigare skrivet om det faktum att alla bearbetar vi saker och ting på olika sätt, det gäller bara att hitta det rätta sättet för en själv att påbörja det hela på. Mitt sätt är något som jag med tiden har utformat. Ett sätt som fungerar bra för mig, eftersom att jag än i dag måste fortsätta att kämpa emot mitt stora kontrollbehov. Jag fick senast i går höra av en god vän att hon "inte kunde förstå att jag orkar vara så starkt som jag är och att jag tar detta som hänt så pass bra trots allt, detta är inte likt dig!!"

 

 

För allmänheten och dom runt omkring mig som inte vet om hur jag fungerar så kan det vara lite svårt att tyda hela situationen som nu råder, kan jag tänka mig. Jag förstår att det även måste vara lite extra klurigt för er läsare att förstå vad det är som sker just nu, speciellt för er som är nyinkomna och som inte har hängt med oss genom alla åren på gott å ont. Det är kanske lite märkligt för er att jag ena dagen skriver långa noveller helt öppet och utan några som helst fasader på det som inträffat. För att i nästa sekund vara super positiv och visa upp alla hemmets nya små pyssel och aktiviteter precis så som innan!! Dock är det så verkligheten ser ut här hemma och bergochdalbanan fortsätter att rulla på!! Här hemma svänger humöret, livet och känslorna drastiskt från dag till dag och jag förväntar mig inte att alla ska kunna hänga med i dom snabba svängarna. För inte ens vi själva gör det alla gånger trots att det är vårat liv som vi lever. Dom spegelbilds reflektioner som blir utåt sätt av vårat liv lämnar jag där av fritt till beskådaren att se och tolka..

 

Min väninna har rätt i att jag inte är mig lik i den här situationen som nu råder till skillnad från förr. Jag har utvecklats enormt mycke med mig själv under det senaste året och lärt mig hur min kropp och mina känslor fungerar. Med tiden har jag accepterat hur jag själv fungerar och insett att jag är en känslomänniska ända ut i fingerspetsen på gott & ont, där det är all in eller inget som gäller. När jag är glad så lyser det verkligen om mig och jag strålar på något magiskt sätt, när jag är ledsen gråter jag så att tårarna sprutar och när jag arg, ja då hörs det långa vägar bort!! Det är den delen i mig som gör att min bergochdalbana svänger drastisk när det väl har rullat i gång och man får spänna fast säkerhetsbältet hårt för att kunna hänga med..

 

När sådana här tråkigheter upprepar sig som nu med ytterligare ett missfall ”nr 17” i mängden, så blir det inte bara en till siffra i protokollet utan även så klart en upprepning i känslor och sår. En upprepning där dåtida och nutida känslor möts i en och samma röra. Då är skrattet och gråten automatiskt alltid lika nära till hands för att avlösa varandra!! Detta är tack vare min nuvarande inställning till saker och ting samt att Martin finns vid min sida fullt ut. Jag försöker nämligen nu för tiden att välja glädjen först och främst i sådana här situationer. Vilket bettyder att jag försöker lägga mer fokus på vad som är positivt i det hela än på det negativa bagatellerna.

 

 

Det är även här som mitt eget lilla sätt att hantera detta på kommer in i bilden, det är långt ifrån optimalt men det får mig att hålla mig över ytan när det är som tuffast. Jag trycker då som sagt var på min stopknapp och stänger av alla tråkigheter för en stund och blockera dom. För om jag ska kunna orka och tillåta mig själv att vara ledsen, så behöver jag bunkra upp med all positiv energi som jag kan få tag på först innan jag vågar släppa ut allt. Det är mitt sätt att bearbeta det som sker så att jag kan bibehålla den där livsbalansen. För hur ledsen jag än sen må bli för stunden så finns den där positiva energin inte långt bort och väger upp allt det tunga, så att jag inte sjunker under isen helt och hållet. Jag har helt enkelt med tiden skapat mig ett eget skyddsnät som fångar upp alla mina känslor och gör så att jag inte faller för hårt ner sedan.

 

Genom att jag även har blivit mer och mer öppen med det jag känner och allt det som vi går igenom, har jag fått ett enormt stöd av mina nära å kära under den här resans gång. Alla trådar som kan förstärka det där nätet av trygghet och kärlek är välbehövligt har jag fått erfara, den magin ska man inte underskatta. Detta är även den delen som jag behöver fortsätta att vidareutveckla i mig själv genom att tillåta dom som bryr sig om mig att få göra det mer obehindrat. Fram tills att jag lyckats få den biten att kännas helt rätt fortsätter jag att trycka in min avstädningsknapp när det behövs..

 

 
 

I onsdags på dan trycktes den där avstängningsknapen som jag hade tryckt in automatiskt under förra helgen tillbaka till sitt ursprungs läge och mina ben kunde sanningsenligt inte ens hålla mig uppe.. Jag fick ringa hem Martin ifrån jobbet vid lunchtid för just då släppte alla mina spärrar och jag föll nu rakt neråt. Jag började nämligen återigen att blöda efter en veckas uppehåll, väntan och rädsla över den kommande blödningsmängden fick mig nu att få panik. Vid varje sammandragning sköljde även alla känslorna över mig och nu fanns det heller ingen liten Ellagos hemma som jag behövde sansa mig inför!! Men tårarna höll sig ändå borta och jag började nu få en grym panikångest..

 

Jag lyfte då telefonen och ringde upp Martin!! Utan att ens tänka efter så frågade jag om han kunde åka ifrån jobbet redan nu och komma hem till mig, för jag ville inte vara ensam den här gången!! En kvart senare var Martin redan hemma. Jag fick dock inte ut ett ord när jag såg honom sätta sig där bredvid mig, fast att jag hade så mycket känslor i mig som ville ut och tankar som jag ville ventilera med honom. Det var som allt bara låste sig i mig återigen, men jag ville ju så gärna bara få börja störttjuta. Men det gick inte och detta gjorde mig bara mer frustrerad!!! Martin strök sina händer längst med min ryggrad i hopp om att få mig att slappna av och sedan kramade han om mig så hårt han kunde och gång på gång berättade han hur mycket han älskade mig. Det var den värmen som jag behövde få känna och bli påmind om just då, för jag är faktiskt inte är ensam den här gången.

 

Martin berättade att han var jätteglad över att jag hade ringt och i hans blick såg jag samtidigt en stark lättnad. Den där lättnaden i att jag släppte in honom och gav han möjligheten den här gången att få finnas där med mig nu och lindra min smärta. Jag slappnade av när Martin satt där bredvid mig och efter en tjugo minuter minskade blödningen drastiskt igen. Jag ville då återigen bara skrika rakt ut för hur jäkla svårt ska det få vara att bara få ut allt någon gång. Resten utav kvällen var jag inte riktigt mig själv och jag kan inte ens sätta ord på hur jag kände mig. Jag var inte längre lika rädd och ledsen men i stället rejält bitter över att kroppen fortsatte att jävlas med mig och inte ville sätta igång allt ordentligt nu heller. Jag somnade först långt in på småtimmarna!! Jag vaknade sedan upp tidigt dagen där på utav att Ella pussade mig på kinden... ->  Puss/Isabella

 

 


Från gult och slitet..

I dag tänkte jag bjuda er på några uppdaterade bilder ifrån senaste måleri pysslet här hemma. Jag har länge funderat på om jag ska ta och måla om den slitna gula barnstolen som står inne i Ellas husrum. Ett projekt som inte har blivit av tidigare då jag inte har orkat mig i väg för att köpa ny färg. Men när Martin var inne i förrådet nu sist och rotade runt fann han en oöppnad mörkrosa färgburk där inne, så jag passade på att använda mig utav den..

 
 
Foto: Isabella
 
Stolen var rejält nött och repig så jag fick börja med att rugga upp ytan ordentligt i hopp om att kunna trolla bort dom största revorna i stolssitsen. Det gick si så där kan jag säga men en perfekt yta för ommålning blev det i alla fall. Två lager med färg senare så var stolen fräschare i gen och ser faktiskt nästan som ny ut!! Ella är jätte nöjd med sin stol och när tid, ork finns ska vi tillsammans sätta i gång och börja sortera ut lite leksaker där inne. Redan om en liten stund ska jag ta tag i lite andra måsten och bädda rent i alla sängarna här hemma. Det känns extra skönt att få gå runt och små pyssla lite just nu, få lite annat att tänka på än missfallet. Puss//Isabella 

 


En gammaldags leksaks butik - roboten uppe på hyllan..

För att få ut det bästa möjliga utav bilfärden i lördags stannade vi till i Mariefred på vägen hem. Vi strosade runt längst med vattnet och kollade på båtarna. Tjejerna ville mata ankorna så vi gick på ankjakt!! Tyvärr fans det inte en endaste liten and i sikte så vi gick i stället in i värmen för att äta lunch. Där efter besökte vi leksaksbutiken!! En sådan där gammaldags leksaks butik som Pippi Långstrump besökte och där varje liten vrå är dekorerad med små figurer och spännande moment. Vi stannande kvar länge där inne tills Ella tillslut sa: vi går ut nu och köper fika, börjar" lilla gosmamma" bli klar nu också tro!?

 

 
 Kollage: Isabella
 

Hahaha.. Där inne stod jag i min egen lilla värld värre än ett barn och tittade på den fina blåa plåt-roboten högst uppe på hyllan. Jag hade mer en gärna varit kvar där inne en stund till fast nu blev jag som sagt var utröstad, tre mot en så det var bara att ge upp!! På vägen hem slocknade både tjejerna och jag i bilen och det var några välbehövliga minuter efter en lång dag. Väl hemma igen sedan fick brudarna busa av sig en stund till och jag satte mig ner framför datorn och fortsatte att leta köksbord. Till slut fann vi ett nytt skapligt bord för en billig peng och sent i går kväll åkte Martin i väg och hämtade hem det.. Puss/Isabella


Konsten att kunna räkana till hundra..

Då var helgen förbi och snart har även måndagskvällen passerat revy!! Här hemma har jag haft den bästa helgen på flera veckor, för jag har äntligen kunnat busat med min prinsessa!! Blödningen har fortfarande lyst med sin frånvaro och jag har försökt att hålla mig så aktiv som möjlig med hopp om att den ska sätta igång snart. Jag måste åter igen tacka er alla för era stöttande kommentarer och mail, ni är verkligen underbara på alla sätt! Vi är många fler där ute som kämpar på med sådan här frågor och då är det skönt att kunna ventilera av sig och finna råd & tröst med er andra. Det gäller att hitta det rätta sättet för en själv att sörja, läka och kunna gå vidare med livet. Själv har jag försökt lagt dom tråkiga beskeden åt sidan en stund för att inte gå miste av dom magiska stunderna och ögonblicken som sker runt om kring mig dagligen, oavsett vilket humör jag är på!!

 

 
  
Foto: Isabella
 
Jag lovade ju Ella att vi skulle leka kurragömma när jag mådde bättre igen!! Sagt och gjort, ni ser ju vart hon gömde sig!!?? Japp i plåtskåpet som utlovat!! Det är dom här stunderna som jag lever för och får min styrka ifrån. Mitt hjärta läker dubbelt så snabbt när jag får höra Ellas skratt som ekar mellan väggarna. I Lördags efter kurragömman lämnade vi hemmets trygga vrå för några timmar och begav oss i väg på en liten utflykt. Ella hade även turen att få trevligt leksällskap med sig då sötaste Lova ville följa med oss. Vi begav oss i väg för att hämta upp ett köksbord i strängnäs ca 1 timmes bilfärd ifrån oss. Men väl framme hos säljaren fick vi se att för bordet som vi skulle köpa var hela 50 cm för kort. Säljaren hade mätt fel, så det blev tyvärr inget köp och vi fick åka där ifrån tomhänta. Men bilresan skulle inte få gå tillspillo så vi fortsatte våran färd och gjorde ett annat litet stop på vägen hem igen... Puss/Isabella

Uppdatering - om sykonförsöket och blödningarna.

En riktigt lång vecka har det varit och hela förra veckan har jag små blödigt varann dag till å från och oron har inte kunnat hejdas. I måndags ringde vi därför runt till varje klinik i hela Stockholm för att försöka få en tid för kontroll. På ivf- kliniken hade dom ingen tid först i slutet utav veckan och dom tyckte även att vi skulle slappna av för det var vanligt att man småblödde. Det vanliga standard svaret får mig att bli galen!! Det svaret nöjde vi oss som sagt var inte med och fortsatte att ringa runt men alla andra mottagningar var också full bokade, men tillslut fick vi tag i en tid på gyn uppe på S:t Görans sjukhus under förmiddagen.Vi begav oss dit och fick göra en undersökning och ett ultraljud.

 

 

Vi förklarade att vi har en väldokumenterat förflutet i missfalls frågor och att vi nu var jätte oroliga för blödningen som varit. Läkaren konstaterade då att jag inte blödde någonting alls ur livmodertappen och den var fast och sluten allt såg jätte bra ut. På ultraljudet såg hon även en hinnsäck och en gulkropp som växte på bra där inne för graviditets veckans längd. Gissa om vi lös upp när vi fick se att det fanns något litet där inne i min mage. Hon såg dock även spår efter mina tidigare små blödningar i nedre delen utav livmodern men att blödningen låg långt ifrån fostret och troligtvis bara var hormonell. Det fanns inget att oroa oss för i dagsläget och allt såg så fint ut. Vi blev ombädda att boka en ny tid om två veckor för en ytterligare kontroll där man då kunde se fostret tydligare i fall att vi ville. Det är bara att ringa om ni känner er minsta orliga sa hon.

 

Vi andades ut och Martin var så glad efter det beskedet, allt blev mer verkligt för honom efter att ha sett allt på ultraljudet. Jag själv var lite mer skeptisk till det vi nyss hade fått höra och jag tragglade på hela vägen fram till bilen om att det ändå inte kändes rätt. Det kändes som att fostret var en vecka för litet än vad det skulle vara enligt mina beräkningar med ivfen. Martin kramade om mig och sa med lugn stämma, du hittar då alltid nya saker att oroa dig för!! Jag skrattade och kände mig samtidigt lite löjlig över min oro. , ja nu får jag väll ändå slappna av lite. Vi stannade till på kina restaurangen på vägen hem och satt å pratade länge om dagens positiva besked. Jag hade inte blödigt någonting alls under dagen heller så det kändes verkligen super bra!! Vi somnade tidigt den kvällen och under natten vaknade Ella flera ggr då hon hade fått feber stackaren.

 

Morgonen där efter ringde klockan vid sjutiden och Martin skulle gå i väg till jobbet om en timme. Jag smög upp försiktigt för att inte väcka Ella som behövde sova efter en tuff natt med hosta och allt. Jag var tvungen att ta mina progesteron tabletter så jag smög så tyst jag bara kunde in badrummet. När jag sedan tände lampan fick jag en chock och skrek rakt ut efter Martin!! Blodet bara forsade ner för mina ben och det fanns ingen hejd!! Det var som att vattnet hade gått vid en fullgången graviditet men med bara färskt vattnigt blod.. Jag satte mig badkaret och under en halvtimmes tid forsade bara blodet ur mig med klumpar och allt. Ella hade nu vaknat och knatade fram å tillbaka utanför badrummet orligt och frågade vad gör mamma där inne pappa?? Martin sprang fram å tillbaka mellan badrummet och hallen för att försöka underhålla henne, samtidigt titta till mig då han var livrädd för att jag skulle svimma av där inne. Martin tog med sig Ella nertill vardagsrummet och slog på barnprogrammet som precis hade börjat. När Ella var mitt inne i sagornas värld började han ringa runt till sjukhuset och till kliniken.

 

 

Där fick han bara till svars att vi skulle avvakta i några dagar. Han vart rosenrasande men hon blöder ju som bara den det här är inte normalt!! Återigen fick han höra det kan blöda mycket vid ett eventuellt missfall och annars också i en graviditet så ni får avvakta. Men ni kan få en tid på onsdag hos oss om ni fortfarande vill och behöver det, för i dag har vi ingen tid sa kliniken. Martin bokade så klart den tiden och var ändå inställt på att åka in till akutmotagningen på sjukhuset. Själv satt jag fortfarande kvar i badrummet och började nu även känna mig väldigt yr och viste vart jag skulle ta vägen. När Martin kommer upp till mig igen för att titta till mig är hela badkaret rött och blodklumpar stora som vindruvor har fallit ur mig. Mina händer är fulla av blod och jag börjar nu må riktigt illa. Martin blev nästintill likblek i ansiktet av rädsla när han fick syn på mig. Han kysste mig i pannan och tog fram handuken. Nu höjde han rösen ett tonläge och sa vi borde åka in!! Jag orkar inte resa på mig nu svarade jag men vi åker om det inet slutar blöda snart. Det var som att mina böner blev hörda för bara fem minuter där efter slutar stört blödningen, det var som att någon bara stängde av kranen!! Vad fasiken var det som hände egentligen?? Martin ville fortfarande att vi skulle åka in men jag orkar inte sitta på sjukhuset i flera timmar utan jag vill hellre sova. Helt matt kröp jag ner i sängen igen och Ella och Martin bäddade också ner sig intill mig.

 

Ella låg där emellan oss och gnydde lite svagt. Jag frågade hur det var med henne och hon kramade om sin hundis och sa efter en stund. Varför blöder du mamma?? Har bebisen ramlat ut kan man sätta in den igen så att den kan leva igen?? Jag blev helt ställd för vi har inte berättat för Ella att jag eventullt hade en bebis i magen. Hon har även tidigare frågat oss om det fanns en bebis där inne någongång för hon vill så gärna bli storatorasyster. Vi har hela tiden svarat på Ellas bebis frågor att vi får hoppas att det kanske blir en bebis framöver men man kan bar önska det. Alla kan inte få barn eller heller när man vill tyvärr! Ella har där efter inte frågat något mer fram tills nu. En fyra årig liten tös är dock så mycket smartare än vad man kan tro för hon hade lagt ihop ett och ett själv under dom här veckorna, så nu hade hon en massa frågor och tankar som ville ut. Det var nog ganska bra att jag fortfarande var lite i chock efter blödningen när jag nu låg där bredvid henne och hennes nya frågor kom en efter en (för annars hade jag börjat stört tjuta vid här laget). Jag kramade i stället nu om Ella och svarade på hennes nya frågor så gott jag kunde och Martin fyllde i mina meningar när jag fick slut på orden. Martin förklarade att det bara blir så ibland och då är det okej att vara ledsen en stund och man fråga hur mycket man vill, om man känner så!!

 

För att försöka leda in det här samtalet på ännu lite mer uppmuntrande vägar igen sa jag sedan till Ella. vet du om en sak sötnos, jag kommer snart kunna springa runt och busa med dig igen precis så som innan. För nu bestämmer inte docktorn över mamma längre. Så jag kommer inte behöver inte vila lika mycket längre och heller inte bara titta på medans du och pappa busar, nu kan jag också vara med igen. Sedan pussade jag henne i pannan och Ella log emot mig. Det tyckte hon lät som bra ide för då kunde vi leka kurragömma å jag var tvungen att räka till hundra och hon kunde gömma sig i plåtskåpet nere i hallen. Jag skrattade högt och sa men det får du ju inte säga knasfia då vet jag ju vart du ska gömma dig!! Ella skrattade nu högt hon med och stämningen var bettydligt mycket lättare nu. Sen vart det ingen större grej utav det hela och vi somnade sedan om en stund alla tre.

 

 
När vi vaknade rullade sedan dagen på ungefär så som vanligt och jag fick heller inte se något mer blod. Vi kollade på film tillsammans och mös i soffan större delen utav dagen. Jag ringde på eftermiddagen sedan upp min syster och berättade vad som hänt, om Ellas alla frågor & dagen i helhet. Hon tyckte att vi skulle åka in till sjukhuset direkt sätt er på gynakuten och skit i om ni får vänta länge. Jag kan komma över nu och busa med Ella medans ni åker. Nej sa jag bestämt!!! För dom kan inget göra ändå och jag vill inte sitta där i 8 timmar för att höra standard frasen ni får vänta och se för vi kan inget göra. Jag blöder inget nu och jag känner mig inte lika yr heller så vi åker in till kliniken i morgon. Rosanna sa att då tar jag ledigt ifrån jobbet och busar med Ella, så att ni kan åka in i lugn och ro. Det lät som en bra plan så det bestämde vi..

 

Dagen där på åkte vi upp till kliniken för att genomföra kontrollen. Jag vilel få reda på om allt var ute eller om jag behövde skrapas. Men på ultraljudet fick vi beskedet att fostret troligtvis var kvar där inne och inte hade följt med ut med måndagens blödning. Läkaren hade svårt att se om det var en fostersäck som fanns kvar där men något skymtades på skärmen, om den var intakt eller om den fylld med blod och blödning runt om kring i livmodern underlättade inte heller sökandet. Hela ultraljuds bilden var så suddig och oskarp. Dock fanns slemhinnan fortfarande kvar så något fullbordat missfall var det inte än och detta betydde även att den fanns någon form av chans kvar. Det såg lång ifrån bra ut men hon hade varit med om gravideter där blödningar inte påverkade så hon tyckte att vi skulle komma tillbaka om en vecka och göra ett nytt vul för att se om fostret växt till sig för en klarare bild eller hunnit blödigt ut innan (jag blödde inte nu och livmodertappen var sluten).

 

Vi visade då upp den tidigare ultraljudsbilden och jag sa rakt ut men det måste vara kört för annars borde man kunde se allt tydligare i dag än för två dagar sedan som på detta vul. Eller hur?? Läkaren titta på oss och på bilden och sa ja det är troligt men detta är en annan typ av bild. Då förstod jag direkt att deras maskiner inte var lika bra och kunde ge en lika tydlig bild som hos den öppna gynekolog mottagning där varit dagen innan blödningen satte igång. Vi blev återigen hänvisade att återkomma om en vecka för det finns inget vi eller dom kunde göra i dagsläget. Läkaren beklagade att hon inte kunde ge oss något svar men det är jätte svårt att se någonting så här tidigt sa hon återigen. Jag kan inte heller klassa det här som en missfall i dagsläget,. Vi gick sedan ut där ifrån som två frågetecken, det här var vi ju inte alls berädda på att få höra. När vi gick dit hade vi ju redan ställt in oss på allt var kört och ute ur kroppen. Men nu skulle vi fortsätta hoppas och ändå ställa in oss på att det kan vara kört och dessutom vänta en hel vecka till. Att vandra runt i ovishet när man redan känner i hela kroppen att det är tvär kört är inget jag godtar. Jag ville ju ha allt svart på vitt så att vi kan börja bearbeta det som sker och nöjer mig där av inte med ordet vi får se nästa vecka hur det ser ut...

 

 

När vi skulle starta bilen och bege oss hemåt chansade vi och att ringa till andra gyn för en akut tid också å för en “second opinion“. Martin lyckades tjata till sig en tid efter många om och men om vi kunde komma dit innan läkaren gick på lunch. Snabbt och gjort, för två minuter senare var vi på plats.Vi var jätte tacksamma för att hon tog sig tid för oss för i receptionen hade dom sagt nej och dom kunde absolut inte klämma in oss på en tid idag. Men när läkaren hörde av personalen att det var vi kom hon ihåg oss ifrån i måndags så hon valde att skjuta upp sin lunch för våran skull. Jag blev rörd och smickrad över att en person som vi träffat bara en gång och som bara gjorde sitt jobb just då ändå hade sådan otrolig förståelse för våran oro nu, ville stilla den så gott hon kunde.

 

Väl inne på rummet berättade vi allt om blödningen dagen innan och förklarade att jag ville få klara besked nu, se om allt blödigt ut (vi spelade dumma och berättade inte att redan varit på en kontroll uppe på kliniken.) På ultraljudet nu var allt så mycket klarare i bildväg!! Både hon och vi fick då se att fostret var kvar där inne men att hinnsäcken möjligtvis hade krympt en aning och nu även var omringad av massa blod. Vilket inte var bra alls!!! Gravidheten hade även flyttat sig en bit neråt livmoder mynningen och det var bara en tidfråga innan det skulle blöda ut. Min kropp hade redan påbörjat missfallet och höll nu på att slutföra det men de kunde ta ett par timmar eller dagar innan det hände sa läkaren. Något hjälpmedel i form av piller etc behövdes inte ta till tydligen. Jag hoppade snabbt ner ifrån stolen och kastade på mig kläderna igen för nu skulle läkaren i väg på lunch och hon var redan sen vilket fick mig att få lite ångest. Innan vi gick ut ifrån rummet lade hon handen på min axel och önskade oss bättre lycka nästa gång!! Ge inte upp!! Jag viste inte vad jag skulle säga då jag var lite borta av beskedet så jag tackade henne så gott bara för att hon tagit sig tiden och sen gick vi ut ifrån rummet.

 

Martin var helt tyst under hela vägen tillbaka till bilen och jag såg på honom att han var så besviken och inte viste vad han skulle säga. Jag tog tag i hans hand och kramade om den hårt och jag lät tystnaden få tala för sig själv. Trots att det inte var något glädjande besked att få av läkaren nu så kändes det ändå lättare efter det besöket för mig än uppe på kliniken. För nu slipper vi gå och hoppas på det omöjliga och min egen känsla om att allt var kört bekräftades!!

 

 

När vi kom hemma igen fortsatte våran eftermiddag ungefär så som vanligt. Det lagades mat och busade med Ella och hundarna. Efter att hon hade somnat satte jag och Martin oss ner i soffan och höll bara om varandra en lång stund. Vi pratade om allt i någon timme och vi bestämde sedan att han skulle stanna hemma med mig resten utav veckan. För även han behöver få tid att smälta allt som sker och jag vågade heller inte vara själv när allt väl sätter igång. Tillskillnad ifrån alla andra gånger där missfallen har blivit ett faktum var vi båda två fullständig överens redan innan vi påbörjade ivf - behandlingen att det här ska vi klara av tillsammans. Inget får komma emellan oss och vi ska absolut inte hålla inne med det vi känner speciellt inte nu utan bearbeta det här som ett team. För dom senaste gångerna har vi som sagt var bearbetat det hela på två håll för då orkade vi inte mer, men det kommer aldrig få ske nu!!!

 

Jag har själv varken gråtit eller känt mig riktigt ledsen än utan känner mig mest förvånad och lite full i fan. Lite som ja ha va det vad jag sa, jag hade ju rätt för något var ju fel!! Det är dom orden som spelas upp i mitt huvud om och om igen. Känslan av besvikelse och ilska över att det ska vara så svårt att bli taget på alvar när till kommer till blödningar & kontroller i tidig graviditet gnager i mitt hjärta. Ordet "det är normalt" har jag hört allt för ofta nu!! Eller ja ha "det låter som ett missfall ni får avvakta och se". No shit gör det!! Det här missfallet känns inte så tungt att bära på trots allt, för Martins närhet och Ellas glada skratt får mig att känna mig hel och den känslan har ett starkt övertag för tillfället. Jag känner mig lugn och lagom stark fast att jag kanske inte borde göra det. Kanske har jag blivit en aning känslokall i sådana här frågor eller så är det för att jag aldrig riktigt fattade att jag var gravid den här gången?

 

Nu är jag mest livrädd för den kommande blödnings mängden med tanke på den störtblödningen som redan varit. Jag undrar verkligen hur det kom sig att det bara forsade på det sätte? Om det kom så mycket då hur mycket ska det inte då komma ut nu framöver?? Inget i den här graviditeten har i och för sig varit igenförbart med alla tidigare graviditeter. Kanske är det ändå stor skillnad på en konstgjord befruktning och en naturlig för kroppen att smälta!? För så här har min kropp aldrig reagerat tidigare!! Jag blöder fortfarande ingen ting och det är en sjuk frustation att bara gå och vänta på att missfallet ska sätta igång. Jag vill ju bara få ut allt nu och stryka ett stort fet sträck över det här!! Troligtvis kommer nog känslorna även i kapp mig först efter att det hela satts i gång. Fram tills dess rullar vardagen på och nu nalkas det fredagsmys med mina två hjärtan!! Puss//Isabella

 

 

 


I bland spel och dammråttor..

Hej alla fina!! Hoppas att ni har fått en bra start på helgen. Här hemma händer det inte så mycket en dag som denna och jag försöker fortfarande att ta det så lugn som jag bara kan. Tusen tack för alla era lyckönskningar dom värmer så starkt ska ni veta!! På tal om graviditeten så har små blödningarna kommit och gått under hela veckan så mitt humör är inte riktigt på topp i dag heller. Nu är det bara en vecka kvar tills ultraljudet så förhoppningsvis får vi andas ut snart. Att gå i ovishet så som vi gör nu gnager hela vägen in i själen på oss. Men vi kan inte göra så mycket mer en att vänta och fortsätta att hoppas..

 
Foto: Isabella                Ur pyssel - pimpa dammsugaren.
 

För att försöka hålla humöret uppe har vi umgåtts så mycket som möjligt med familjen och tagit små bilturen runt om i stan för lite miljö ombyte. Men den här helgen blir extremt lugn så några större utflykter lär det inte bl!! Jag skulle dock gärna sätta mig ner och små pyssla en stund för att skingra tankarna lite men jag hittar ingen inspiration till det heller. Jag kommer inte riktigt igång och jag har ingen aning om vad jag vill pyssla ihop för någonting. Det ända jag vet om är att de kliar i pysselfingrarna och jag känner mig så rastlös!! Just nu håller Martin och Ella på att dammsuger husets alla vrår å kanter i kampen mot dammråttorna. Efter städningen vill Ella plocka fram alla spel och ha en spelkväll, så det får bli kvällsunderhållningen här hemma på gårdsvägen i dag. Vad har du själv för dig i dag??

Puss//Isabella


Plus tecken - på rocky hyllan..

I dag ska jag berätta våran lilla hemlis som inte är så hemlig längre!!  Jag är gravid!!! Egentligen brukar man ju vänta fram tills vecka 12-16 innan man går ut med det offentligt. Vi väljer i stället att försöka glädjas utav vårat positiva besked med så många som möjligt i våran omgivning, för vi har verkligen fått kämpa. Genom att vara så öppna vi bara kan med våran nuvarande situation och lycka känns varje dag nu som går lite enklare på något sätt. Det är verkligen helt magiskt att vi har lyckats blivit gravida på första genomförbara ivf - försöket!!

 
Foto: Isabella
 

Om drygt två veckor ska vi på ultraljudskontroll och jag har redan gått in i slutet utav vecka 6 utan att fått en rejäl blödning, vilket är en sjukligt stor lättnad!! För det är oftast i början utav den här veckan som mina tidigare missfall oftast har ägt rum. Men den här gången ska det inte bli några missfall och alla tecken tyder på att detta kommer att hålla i sig. För tack vare denna ivf - chans har läkarna nu förhoppningsvis kunnat sållat bort dom mindre bra äggen ifrån min kropp och redan där ökat våra chanser till att kunna fullborda den här graviditeten hoppas vi!!! Jag är inne i en övertalnings process med mig själv där jag försöker att se allt positivt den här gången.

 

Det har dock inte varit någon dans på rosor efter att vi fick syn på det där plusset! Trots att jag har vetat om jag har varit gravid i snart två veckor så har jag fortfarande inte förstått det helt än!! Magverken och livmodern molar som bara den och överstimuleringen är kvar så den hjälper inte direkt till att få mig lugn och avslappnad. Jag har ingenting att jämföra med den här gången heller för alla graviditets tecken är konstgjorda och så pass mycket starkare den här gången. Alla vagitorier med sina extra hormoner som jag måste ta tre ggr dagligen gör så att jag inte har en susnig om ifall att det är biverkningar eller graviteten som spökar just nu. Oron om att detta kan gå åt helvete sköljer över mig dagligen och varje toalett besök är en mardröm. För jag vill absolut inte se något blod på det där pappret!!

 

Men redan i förrgår fick vi beskåda det där jäkla rosa blandade blodet på pappret igen efter toalettbesöket!! Telefonlinjen till kliniken har gått varm sedan dess, för jisses så oroliga vi var varit. Kliniken försökte lugna oss med att det är vanligt att man kan småblöda så här tidigt i graviditeten då dom yttre slemhinnorna är så pass sköra. All den här infon har vi redan fått höra tidigare så den lugnade oss inte ett dugg. Det var först morgonen efter som vi blev lite lugnare igen!! För i dagsläget har jag inget spår på någon blödning och illamåendet, dom spända brösten fortsätter att öka i styrka. Nu kan vi bara försöka att återigen glädjas över det här nya beskedet och hålla tummarna stenhårt för att det här ska gå vägen!!  Varje dag känns som en kamp mot klockan.. Puss/Isabella

 


Drömfångare - till alla hjärtans dag..

I morgon är det alla hjärtans dag och den där omtalade dagen som vi förväntas att visa våran uppskattning till våra nära och kära lite extra!! Dagen då vi unnar oss lite extra gott och kanske även ger bort en å annan liten kärleksgåva. Efter att ha läst av min omgivning så har jag fåt uppfattningen om att antingen älskar man att fira alla hjärtans dag och allt vad den här dagen innebär eller så tycker man att det är en riktig överreklamerad dag, som bara bidrar till att svensk handel får lite extra klirr i kassan!!

Hur ser du själv på alla hjärtans dag? Firar du den & vad är ditt bästa alla hjärtans dag tips??

 
 
Bilder via: funky time.
 

Jag personligen tycker att sådana här "rosafjädriga fluffdagar" var väldigt överreklamerade fram tills för något år sedan då vi introducerade alla hjärtans dag för Ella. Det var först då som jag ändrade uppfattning en smula!! Att få se glädjen i Ellas ögon när vi gjorde hjärtformade smörgåsar till frukos och skapade lite extra mysstämning här hemma var obeskrivbar att få ta del av!! Vi har efter den dagen skapat våran egen lilla tradition här hemma och använt oss av alla hjärtans dag som en förlängning ut av helgen. Där det är tillåtet att ha fest mitt i veckan och mysa till det lite extra. I morgon är som sagt var en dag precis så som alla andra dagar i mina ögon men en dag som blir vad man gör den till!! 

Puss Isabella


När hela värden snurrar..

Tisdags morgon och huset är helt tyst här hemma. Ella är på dagis och busar, Martin har åkt iväg till jobbet. Ester och Wilma är hemma med mig, men även dom lyser med sin frånvaro och sover sött inuti sin lilla rosa hundkoja. Själv kan jag inte sova och jag ska snart ta itu med dagens små enkla måsten!!

Just nu skulle hela vårat hem behöva vara nersänkt i turkosa lugna toner. För inget tycks hjälpa mig att komma till ro i dag så att jag kan somna om...

 
Bilder via: edenblad och ahlens.se.
 
 

Jag ska i stället snart slänga ihop en lätt frukost till mig själv så att min värld slutar att snurra så förbaskat här hemifrån soffan. Sedan ska jag sätta mig ner och fortsätta kolla runt på nytt köksbord hit hem. Jag vill ta tillfället i akt nu och önska er alla en fin dag och tacka er alla som håller tummarna för oss. Man vet aldrig när man kan behöva den där extra turen så jag bunkrar upp med all extra energi som jag kan få. Ni är verkligen helt fantastiska ska ni veta!!! Puss/Isabella


I am a dreamer..

När livet och vardagen kommen emellan har det en förmåga att bli ganska stora glapp emellan blogginläggen här inne på Rusta upp. Så lyckades det bli även denna gången, då vårat liv utsattes för ett nytt test och nya utmaningar. Redan måndagen efter Ellas kalas var det nu dags för mig att genföra mitt livs första ägguttag, då hormon behandling nr två i vårat Ivf-resa hade gått så pass bra nu. Som många utav er redan vet om så fick vi ju avbryta vårat första Ivf - försök innan jul. Då på grund av min kropp inte svarade tillräckligt bra på hormondosen som jag fick. Den gången var hormondosen så låg att bara två ägg hann mogna och Ivf - behandlingen blåstes av redan i förtid.. 
 
 
Den här gången gick allt mycket bättre och min kropp hade svarat riktigt bra på den nya hormon behandlingen. Äggplockningsdagen började med att vi satt fast i bilköer och var nära på att missa våran tid för operation. Med hjärtat i halsgropen och stressade till max sprang vi upp ifrån parkeringen till kliniken. Vi hann som tur var dit i någorlunda tid, fast nu fanns det inte lika stor tid till att hinna slappna av på. Vi fick snabbt tillgång till ett egen litet rum och jag fick klä om till en vit nattskjorta. Sköterskan satte direkt en nål i mitt armveck och hade detta varit för någon månad sedan hade jag garanterat känt mig svimfärdig av den känslan men nu var jag så van med alla sprutorna att jag knappt rynkade på näsan. Jag fick även två alvedon och en lugnande tablett innan det var dags att gå vidare till rummet bredvid där operationssalen låg.

 

Utanför operationssalen fick Martin sätta på sig en grön rock och badmössa på huvudet, han var så söt!! Väl där inne kände jag mig relativt lugn och glad för att det var nu var dags att ta ut äggen. När jag låg där i stolen gick läkaren igenom hur ingreppet kommer att gå till och hon visade även upp alla instrumenten. Jag ångrar verkligen satan att jag tittade på den 40cm långa nålen för först då kom min oror fram och jag spände mig ordentligt. Under ultraljudet konstaterade läkaren att jag även var överstimulerad för det fanns jätte många blåsor och hon frågade mig om jag hade ont under veckan. Visst hade jag haft ont som bara den men då jag aldrig har genom gått en fullständig behandling hade jag inga smärtor att gemföra med. Så jag hade bara bitit ihop när den molande värken satte i gång. Läkarna förvånades över min höga smärttröskel och förklarade för oss att risken för att jag kunde bli sjukare i överstimulerings frågan var stor under den kommande veckan. För mina äggstockar var verkligen jättesvullna!!

 

Både jag och Martin blev som förstelnade där inne och frågor vällde ur oss. Hur gör man nu?? Kan vi inte sätta in ett ägg under den här veckan?? Måste vi göra om allt igen nu?? Läkaren lugnade oss och förklarade att det positiva med det hela var att detta med en överstimulering även var ett friskhetstecken. Då detta betydde att mina äggstockar fungerade bra och att behandlingen hade stora odds att gå bra. För med lite tur så hjälpte även alla kvarvarande hormoner i min kropp ägget en bit på traven vid en eventuell insättning. Det beskedet fick oss att andas ut och läkaren kunde nu fokusera på att fortsätta att plocka ut äggen. Vi fick se hela processen på en tv skärm och varje uthämtat ägg visades upp på skärmen ifrån labbet.

 

 

Efter uttaget blev jag förflyttat till rummet igen och när mitt illamående hade lagt sig blev vi uppvaktade med frukost. Kort därefter kom sköterskan in och meddelade att allt hade gått strålande!!! Hela 14 ägg fick dom ut. Jag grät en skvätt jag och Martin kramade om varandra, andades ut. Efter några timmar på rummet fick jag åka hem igen. Jag fick stränga order om att vila och ta det lugnt så att kroppen kunde återhämta sig efter ingreppet. Två dagar senare var vi tillbaka på kliniken för en insättning (återinförande utav ett ägg). Hela den processen gick jätte fort och läkaren konstaterade även att min överstimulering hade blivit värre. Alla blåsor som punkterades och tömts ut på ägg dagarna innan hade nämligen återbildats och mina äggstockar var nu ordentligt svullna..

 

Jag blev tillsagd att vara noga med att läsa av kroppens signaler under dom närmaste dagarna. Kände jag mig minsta lilla sämre under helgen var vi tvungna att åka in akut!! Jag blev sjukskriven tack vare detta och rekommenderad sängliggande fram tills att alla hormoner hade börjat att ge med sig. Läkaren förklarade att även en vilande överstimulering kunde kickas i gång igen i fall att vi nu lyckades bli gravida, så jag måste ta det väldigt lugnt. Jag lyssnade på läkaren och har sedan dess i stort sätt sovit bort både dagarna och nätterna den närmaste tiden.

 

 

På måndagen veckan efter ägguttaget fick vi hem ett brev på posten ifrån kliniken där det stod att: Av dom fjorton utagna äggen hade sju befruktats. Ett återinfördes och utav dom resterande sex äggen hade tre stycken överlevt för långtidsodlingen i labbet. Vi har nummer tre ägg i frysen till framtida syskonförsök och det känns så otroligt bra!! För nu har vi ägg att ta utav i fall att vi skulle behöva det i framtiden vilket bettyder att jag slipper gå igenom en ny hormonbehandling. Det var vid det här beskedet som jag även började tänka på annat än ivf - biten igen. Vardagen rullade på och vi kom nu även in i den där andra fasen i behandlingen som många i ivf- svängen kallar för ruvdagar. För er som inte vet vad jag talar om så är det dom dagarna där man sakta, sakta och ännu saktare nu börjar räkna ner dagarna tills man ska göra det där omtalade graviditetstestet. Ca tre veckor efter insättningen är det tydligen dags att kissa på stickan om mensen inte dyker upp innna.

 

Dagarna dit är en evighet kan jag meddela!! För att lyckas slå ihjäl tiden gäller det här att man inte glömmer bort att leva samtidigt. För det är annars väldigt lätt att man kommer på sig själv sittandes vid datorn googlandes på varenda sida om när kan man tjuvtesta, hur gick det för andra och kan ett negativt test bli ett plus?? Vad händer sen etc.. Till er andra som är i samma situation som mig just nu säger jag bara sluta upp med det!!! Umgås med dina nära och kära i stället, tvätta några maskiner tvätt, se på tv och helt enkelt leva livet som vanligt. För dagarna går inte fortare bara för att man vill det!!

Jag har själv passerat mitt test datum redan och nu försöker vi smälta resultatet.. Puss//Isabella

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0


sagaofswden













paxlux